Ebba Busch Thor går återigen i bräschen för den konservativa ide som verkar säga att feminismen har gått för långt. I en debattartikel på aftonbladet.se den 7 mars menar hon att det behövs en ny feminism eftersom ”Tv-soffornas feminister” enbart diskuterar ”könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana”. Hela artikeln andas en historielöshet av sällan skådat slag.
Om Ebba tagit sig tid att läsa på om kvinnorörelsens och jämställdhetskampens historia hade hon kunnat se att debatter om menskonst och legobitar lyst med sin frånvaro. Däremot har det jämställdhetspolitiska arbetet alltid handlat om kampen för lika möjligheter och rättigheter. Om mäns och kvinnors vardag. Kampen för jämställda villkor, ofta utkämpad av socialdemokrater och liberaler, har byggt på idén om frihet och jämlikhet oberoende av kön. Om lika lön för likvärdigt arbete, om rätten att slippa skyddas, om att få välja att leva sitt liv så som man själv vill och inte behöva vara beroende av en man för att överleva. Om rätten att få bestämma över sin egna kropp och huruvida du vill skaffa barn eller ej och i så fall hur många.
De, främst kvinnor men också män, som gått i fronten för jämställdhetspolitiska reformer har historiskt vunnit stora segrar. Segrar som varit viktiga för vardagen men också för att både kvinnor och män ska bestämma över sina egna liv och kroppar. Barnomsorg, fri abort, avskaffande av sambeskattning, föräldraförsäkring, lika lön för likvärdigt arbete är några exempel på jämställdhetspolitiska historiska segrar.
Jag kan hålla med Ebba Busch Thor om att den jämställdhetspolitiska debatten inte handlat om dessa makt och fördelningsfrågor på det sättet de senaste åren men att en jämställdhetsdiskussion om kvinnors och män vardag skulle innebära att uppfinna en helt ny feminism är helt fel och som sagt historielöst.
De feminism som jag och mitt parti, socialdemokraterna står för, tar sin utgångspunkt i vardagen. I makten över sitt egna liv och i den ekonomiska jämlikheten. Den tar sin utgångspunkt i att alla människor oavsett kön ska kunna leva det liv man själv vill utan begränsningar och ojämlika villkor. Den tar sin utgångspunkt i alla människors frihet. Precis som jämställdhetskampen alltid har gjort- i makt, frihet och jämlikhet.
Det är ett arbete som inte får stanna av och till skillnad mot Ebba Busch Thor, som oroas över att någon har synpunkter på lego och konst i Stockholms tunnelbana, konst jag kan välja att ignorera om jag inte gillar den, oroas jag över en konservativ våg som vill ta bort pappamånaderna trots att forskning visar att dessa ökar mäns närvaro med barnen. Jag oroas över KDU:s förslag om återinförande av sambeskattning eftersom vi vet att det missgynnar kvinnor, vilket också var anledningen till att den togs bort en gång i tiden. Jag oroas över diskussioner kring inskränkande av den fria aborträtten. Och kanske borde Ebba Busch Thor och andra som deltar i debatten kunna förhålla sig till två tankar samtidigt, att jämställdhet och feminism kan vara lika lön för lika arbete och rätten att slippa skyddas men också hur konst är utformad och vad som får synas i konsten. För ett parti som värnar mångfald och valfrihet borde det inte vara något konstigt.
Även om feminismen har vunnit många historiska segrar blir arbetet för jämställdhet aldrig färdigt. Vi har sett i förra årets metoouppror och den efterföljande debatten att det finns mycket kvar att göra. Vi ser i debatter om näthat hur främst kvinnor behandlas. Återigen, likt på 50-talet, finns det kvinnor som inte har råd att skilja sig. Det är kamper som måste utkämpas idag.
Om ebba Busch Thor och hennes parti vill gå i bräschen för en ny konservativ rörelse som vill utmana femismnen- fine. Men kom inte och säg att alla andra inte pratar om de vardagsproblem kvinnor möter- det är faktiskt helt fel och kom framförallt inte och tvinga på oss andra reformer som enbart kommer öka ojämställdheten och begränsa både kvinnor och män och låsa fast dem i roller alla kanske inte trivs i.
Kikki Liljeblad 