Snyggt eller fult? Smaken är som den bekanta baken.

I fredags presenterade Tjuren Projektpartner sina idéer för det hotell som ska byggas på Strömsholmen. Arkitekten medverkade på pressträffen liksom som de som ska driva hotellet. Tanken är att hotellet ska locka både hotellgäster och Norrköpingsbor att vistas på Strömsholmen. Kanske kan man bada i strömmen när badet är klart, ta en fika på hotellets takterass eller bara njuta av utsikten.
Media har naturligtvis rapporterat om förslaget och kommentarerna har inte låtit vänta på sig. Som alltid när Norrköpings tidningar skriver en artikel och öppnar sitt kommentatorsfält så väller de kritiska rösterna in. Det är inget hejd på de nedlåtande omdömena. Helt utan en tanke på att någon, en människa av kött och blod, faktiskt ritat fram förslaget till byggnad vräker folk ur sig allsköns otrevligheter.

Idag har NT en uppföljande artikel. Där slår man fast att Norrköpingsbornas dom är hård mot hotellet på Strömsholmen. Anledningen till att man vet det är de 100 kommentarer som fällts om huset på NT.se.
Norrköping har cirka 138000 invånare. 100 av dessa har skrivit negativa omdömen på nt:s hemsida. Och vi vet inte ens om alla dessa är Norrköpingsbor eftersom många skriver anonymt. Av detta drar redaktionen slutsatsen att domen från Norrköpingsborna är hård; att 0,07% av Norrköpingsborna på nt:s hemsida uttryckt negativa uppfattningar om hotellet på Strömsholmen. Debatt är bra. Det är en del av ett öppet och demokratiskt samhälle. Det kan leda till att förslag blir bättre eller helt stoppas. Men att dra slutsatsen av vad Norrköpingsborna tycker utifrån 100 kommentarer på nt.se är enligt mig att slira lite väl mycket på sanningen.
Jag har sedan i fredags sett flera debatter på facebook om huset. Där är åsikterna mer blandande och man diskuterar även andra hus, för eller emot. Vissa tycker huset på Strömsholmen är vackert med sin träfasad medan andra tycker det är förskräckligt. Vissa har åsikter om Norrköpings stadsbibliotek- förskräckligt enligt vissa- snyggt och utmanande enligt andra. Även Katscha, som vunnit flera arkitekturpriser diskuteras. Fult och opassande- modigt, snyggt och modernt säger andra. Åsikter. Inte sanningar om vad som är snyggt och fult.
Jag har också fått brev från en person som titulerar sig fil.dr. Han meddelar att han skriver på en blogg om förfulningen av städerna. I sitt mail använder han ord som ”det massakerade Saltängen”, ”fantasilösa missfoster”, ”misslyckad lådkonstruktion” om Comfort hotell. Förutom att det är anmärkningsvärt att en person med titeln fil.dr använder den typen av uttryck så är det han skriver just värderingar och åsikter. Det jag tycker är fult tycker någon annan är vackert. Många verkar titta tillbaka på hus som byggdes för länge sedan och mena att vi borde bygga så även idag. Många av dessa hus väckte också diskussion i sin samtid- fast det har vi glömt bort idag. Och dessutom, vem vill bo i en stad där alla hus ser exakt likadana ut och där nutidens arkitektur lyser med sin frånvaro. Blandning och mångfald berikar, inom detta område precis som överallt i samhället.

Jag är glad att bo i en stad där byggherrar vill investera och bygga. Motsatsen vore förskräcklig. Byggtillväxten i Norrköping tog ordentlig fart 2014. Innan dess byggdes det inte speciellt mycket i Norrköping. Då fanns det därmed inte heller några nya hus att tycka varken illa eller bra om. Vi behöver bygga 1000 bostäder per år i Norrköping för att hålla en jämn takt med alla som vill bo här. Det kommer krävas hus i centrum likväl som i våra övriga kommundelar. Det kommer krävas både flerfamiljshus och småhus. Utöver det behöver det byggas skolor, idrottshallar men också hotell ( besöksindustrin växer så det knakar i Norrköping) och andra kommersiella fastigheter. Alla 138000 invånare kommer inte att gilla alla hus som byggs. Det kommer aldrig finnas ett enda hus som alla människor kommer att gilla. För precis som jag är glad att bo i en stad som växer och expanderar; är jag också glad att bo i en stad där vi vågar utmana och ta ut svängarna- Där vi vågar tänka nytt och annorlunda och, i konsekvensens namn en stad där människor tycker om det som byggs. Då får man vara beredd på både ris och ros. Alla kan inte gilla allt man gör. Dessutom ska vi komma ihåg. Om vi säger nej till hus därför att vi är rädda för att 100 personer på nt.se säger att husen är fula finns det risk att investerarna vänder Norrköping ryggen och investerar någon annanstans.

En motvikt mot sd- inte dess skugga

Efter Brexit och Trump har många åsikter om varför och kan detta hända i sverige, dryftats. Den vanligaste åsikten verkar vara ” politikerna måste börja lyssna på folk” eller ”politikerna förstår inte hur folk har det och vad de vill”.

Låt mig börja med att säga att det är självklart att politiker ska lyssna och prata med de människor de vill företräda. Gör man inte det kommer ”karriären” som politiker bli kortlivad- främst för att du inte har en aning om vad som diskuteras ”där ute” och därmed blir det svårt att göra det du ska- driva politik och dels för att inte en kotte vet vem du är.
Men jag kan ändå inte undgå att fundera över vilka dessa ”folk” är. Jag känner väldigt mycket folk. Dessa ”folk” är allt från företagsledare till säljare, lärare, arkitekter, undersköterskor och lärare. En salig blandning av människor som är olika och framför allt -som tycker olika.

Och vad ska jag som politiker göra när jag har lyssnat- och inte tycker som just det folk jag lyssande på här och nu gör?

I begreppet ”lyssna på folk” verkar enligt kritiken ligga att lyssna på, och göra som, de som är mest missnöjda med politik, politiker och samhällsutvecklingen( oavsett vilka som styr) vill. För mig är det både lealöst och ryggradslöst. Vi politiker ska naturligtvis inte enbart lyssna in och gå mot den strömning som är mest högljudd just nu. Vi ska lyssna, absolut men också står för något. Leda. Peka ut en möjlig väg. Kanske också ge hopp och också- förändra samhället utifrån sina värderingar och åsikter.

Vi politiker har inte enligt ”de har inte lyssnat på folk logiken” förstått att det pyser därute på grund av invandring, brottslighet, polisens förfall. Man drar slutsatsen att vi inte lyssnat.
Jodå. Vi har både förstått och lyssnat. Men många av oss håller inte med om analysen och framför allt inte om slutsatserna. Inte alla iallafall.

Det finns många folk därute som inte skyller alla problem i samhället på invandring. Som ser att samhället och problemlösning sällan är att välja mellan svart eller vitt.
Jag ska ägna mycket av min tid nästa år åt att lyssna och samtala, med många olika ”folk”. Men jag tänker inte ändra mig bara för att vara folk till lags eller bara för att en stor grupp folk anser att vi ska skicka ut alla invandrare och därför så måste jag som politiker också tycka så. Det finns de som anser att ”de etablerade partierna” ( jag anser att SD är ett precis lika etablerat parti som alla andra i riksdag eller kommunfullmäktige) bör närma sig SD därför att ”folk” tycker som sd eller för att sd snor väljare från oss andra. Det tänker jag inte göra. Det finns nämligen massor med folk som inte köper SD-logiken. Som inte anser att samhällets alla problem beror på invandring men som också har en nykter syn på att invandring också skapar utmaningar likväl som möjligheter. Jag vill vara en representant för det ”folk” som tror på källkritik, på att det finns fler sidor av myntet och att allt inte alltid är så enkelt.

Jag vill vara en representant för det folk som tror på en stark välfärd, på en bra skola för alla som leder till jobb eller ytterligare studier. Som tror att vi behöver mer pengar till polisen likväl som till landets alla kommuner eftersom det är där välfärden skapas i praktiken. En representant för det folk som vill ha politiker som är en motvikt mot SD- inte lägger sig kant i kant bredvid dem.

Den praktiska politiken kan ändras när samhällets utmaningar skiftar men min grund finns alltid i klassiska socialdemokratiska värderingar som frihet jämlikhet och solidaritet. Jag kommer lyssna på alla som vill prata och diskutera- även om det inte innebär att jag kommer tycka som alla jag lyssnar på. Ibland kommer jag stå fast vid min åsikt- ibland ändra mig- men jag kommer inte att ändra mig bara för att sd ökar i opinionsmätningar.

När journalister låter som nättrollen- då är mitt mått rågat.

Till att börja med. Den här texten handlar inte om att tycka synd om mig själv och få medlidande. Många är mycket mer utsatta än jag. Den här texten handlar om att nu är det nog för min del. Den här texten handlar om att vi alla har ett ansvar för debatt och samtalsklimat, och att det faktiskt inte är samma sak som att vara oense i sak.

Häromdagen blev jag intervjuad av en journalist. Inget konstigt i det, det händer med viss regelbundenhet i mitt uppdrag. Hen ställer frågor, jag svarar, jag ber att få läsa mina citat, hen skickar dem till mig, jag uppfattar att hen har missuppfattat något av det jag sagt och hör därför av mig för att ge min version. Så långt inget konstigt alls. Jag är van att bli intervjuad och granskad av media. Jag har rätt att läsa mina citat och kommer med förslag. De allra flesta journalister brukar då antingen säga att OK vi ändrar eller inte hålla med och vidhålla att deras uppfattning av vad jag sagt är korrekt. Inget konstigt det heller. Det är nu det konstiga infaller. Istället för att få en reaktion på det jag skriver svarar vederbörande i mailet att jag är en pamp, att jag är känslig för att bli citerad, att kommunens kommunikationaktionsavdelning är en propagandaavdelning och att höjdarna i kommunen tycks se all publicitet som beställningsverk åt oss själva.

Min första reaktion är att jag blivit lurad, att det är ett nättroll som hört av sig. Jag mailar naturligtvis och undrar lite om detta mail. Vem är du, varför kallar du mig pamp- vi har aldrig ens träffats. Dessutom, mycket av det som står i hens mail har inget att göra med det som hen faktiskt tog upp i sin intervju.

Jag mailar även ansvarig utgivare. Senare på kvällen får jag ett svar från journalisten i fråga. Hen ber om ursäkt och menar att att brevet egentligen skulle till någon annan- brevet med skitsnack om mig till någon annan hamnade istället hos mig. Hen menar att jag borde se det roliga i situationen. Jag har meddelat att jag faktiskt inte ser det roliga i situationen. Att jag inte anser att det är speciellt roligt att bli kallad pamp och frågat vad det har att göra med frågorna i intervjun. Hen har inte svarat på detta utan undrar varför jag vill ändra på mina citat.

Jag vill vara tydlig med att en ansvarig person från denna tidning har hört av sig och bett om ursäkt. Hen menar att de inte försvarar detta, inte heller i kommunikationen kollegor emellan. Den ursäkten har jag accepterat.

Varför skriver jag då detta- om frågan är utagerad och jag inte vill ha medlidande. Många offentliga personer som drabbas av hot och hat får rådet att ”inte bry sig” ”lägg inte energi på dessa”. Jag har bestämt mig för att göra precis tvärtom. Det är vuxna människor som skriver den här typen av kommentarer- eller som far runt på nätet med påståenden, halvsanningar och personliga påhopp. Vuxna människor med ansvar- ansvar att förklara sig, sitt beteende och sina ”sanningar”. Och när seriösa journalister låter som nättrollen- ja då är i alla fall mitt mått rågat. Dessutom, om en journalist som jag mig veterligen aldrig har träffat har dessa förutfattade meningar om mig kommer hen då att lyssna på det jag säger eller skriver hen en artikel som bekräftar bilden av mig som
pamp och höjdare?
Jag svarade journalisten så här: ( vissa delar är borttagna med respekt för andra personer)

”Det vore ju så klart enkelt att säga; visst vi stryker ett streck över allt detta, att förbehållslöst acceptera din ursäkt. Och visst, jag, du och alla andra gör fel och vi gör alla misstag och uttrycker oss klumpigt och obetänksamt. Men vet du; jag är så innerligt trött på hur det offentliga samtalet och den offentliga debatten förs just nu. Personliga påhopp, svepande generaliseringar, faktaresistens och att man argumenterar mot person istället för sak. Jag tycker att alla som debatterar och deltar i debatter har ett ansvar för hur debatten hålls. Men jag tycker att politiker och journalister är två av flera grupper som har ett mycket större ansvar då vi till skillnad mot många andra har större arenor att synas och uttrycka oss på. När journalister som säger sig vara seriösa uttrycker sig på samma sätt, med samma ord och samma ton, som de som skriver hatmail till mig, då tycker jag någonstans att måttet är rågat.
Jag kan inte se det roliga i situationen. Inte att du väljer att uttrycka dig som du gör och inte att du väljer att uttrycka dig som du gör när brevet om mig skickas till mig istället för den det var avsett för. För vet du, jag tror, och kan naturligtvis ha fel, att om jag i min roll gjort på samma sätt, uttryckt mig nedlåtande om någon- annan politiker, journalist eller någon medborgare och brevet på något sätt hamnat hos dig eller någon av dina journalistkollegor- då hade ni valt att göra en nyhet av det. Kanske hade ni skrivit om dubbelmoral. Och jag tycker det skulle varit helt rätt. Man ska kunna stå för det man skriver oavsett i vilket forum det gäller.

Du skriver, trots att vi så vitt jag vet aldrig stött på varandra tidigare, att jag är en pamp, en höjdare och är känslig för citat samt att jag tror att all publicitet är beställningsjobb åt mig själv. Jag skulle gärna vilja veta vad du anser att just jag gör och säger som resulterar i att du kallar mig för pamp? Vad lägger du in i begreppet? Jag gissar att det inte handlar om den fantastiska möjligheten att under några få år få möjlighet att påverka Norrköpings utveckling. Jag gissar att det handlar om något negativt.
Sen kan jag inte låta bli att bli lite förvånad när du i ett av dina mail antyder att ni journalister är i underläge gentemot den ni intervjuar. Jag skulle säga att det är precis tvärtom, att ni har en oerhörd makt att sätta bilder och agendor. Jag har rätt att titta på mina citat och kommentera dessa om jag upplever att något blivit fel eller otydligt.
Jag är väl medveten om att det är kris i media och att antalet journalister blir färre. Jag håller med om att i ett demokratiskt samhälle ska makten granskas av en fri och öppen media. Men jag anser också att det som skrivs och den bild som ska förmedlas ska vara med sanningen överensstämmande. Att en kommun begär rättning om det förekommer direkta sakfel- vad är fel i det? Är det inte bra att medborgarna kan bli arga/upprörda på det som faktiskt hände och att de som är ansvariga granskas på faktamässiga grunder? Jag uppfattar i ett av dina mail att du är kritisk till att kommuner har stora kommunikationsavdelningar. När jag nyttjar pressavdelningen så handlar det inte om att styra eller hålla undan sanning utan att underlätta för media i deras pressade vardag. De får en nyhet som de granska och fördjupa sig i. Jag har sett pressmeddelanden och underlag till media som ett sätt att underlätta men det kanske vi ska tänka om kring. Dessutom är det så att i alla fall Norrköpings kommun skickar ut nyheter även när nyheten inte är positiv- lex maria, lex sara anmälningar och sjunkande skolresultat är några exempel.

För att avsluta. Jag har bestämt sig för att inte låta nedlåtande omdömen passera eller att låta kommentarer om min person få stå obesvarade. Jag tänker kräva dem som tycker om person istället för sak på svar, jag tänker inte låta svepande generaliseringar få stå oemotsagda. För det, precis som minskningen av en granskande media, är också ett hot mot demokratin. Alla har ett ansvar för tonen i debatten men några av oss har ett större ansvar- politiker och journalister är två av dessa grupper.”

Alla är så förundrade över Trump och SD. Det är ok att uttrycka sig nedlåtande. Det legitimeras nu av etablerade politiker och partier. Titta exempelvis på den senaste ”stormen” där moderater försöker sätta drev mot annika Strandhäll för ett skämt på twitter eller hatet mot Sanna Nielsen för att hon hade en enligt många ”ful” tröja när hon presenterades som julvärd. Det är ok att kalla politiker eller andra människor i ledande ställning för nedlåtande omdömen. Därför att sådant är just nu helt ok och legitimerat. Den som uppfattas tillhöra” Eliten” kan man bete sig hur som helst mot. I ett sådant klimat måste det finnas motkrafter. Motkrafter som diskuterar sak, inte person, som står emot drev och snabba klick. Jag som förtroendevald ska granskas för mina beslut och åsikter och om jag lever som jag lär. Men jag vidhåller med en dåres envishet att jag ska granskas utifrån korrekta fakta och sak. Och hur korrekt bli denna granskning om journalisten redan från början bestämt sig för vilken sorts människa jag är?

Skickat från min iPad

Skickat från min iPad

Anledningen till Trumps seger stavas klass och utanförskap

Chockvågar har gått över världen efter gårdagens resultat i det amerikanska presidentvalet där Donald Trump av det amerikanska folket utsetts till landets 45:e president.
Många frågar sig varför. Hur kunde det ske och hur kunde opinionsinstituten så grovt missa Trumps storseger. Det finns säkert många anledningar till att valet gick som det gick. Missnöje med nuvarande styre är ett, utanförskap ett annat och att Hillary Clinton inte är särskilt omtyckt en tredje. Men jag tror att två stora anledningar stavas klass och utanförskap. En stor del av befolkningen anser att etablerade politiker är eliter som inte vet hur ”vanligt folk” har det. Den amerikanska befolkningen är inte ensamma om att tycka så. I land efter land ser vi hur högerpopulismen breder ut sig. Enkla sanningar, svepande generaliseringar och ställa grupper mot varandra går hem. Vi har sett det genom historien och vi ser det igen. Vi ser det även i Sverige och det vore så lätt att klaga på andra, andra partier eller människor som inte förstår.
Men vi, och nu riktar jag mig till själv och mina partikamrater, har oss själva att skylla. Människor känner sig inte delaktiga i samhällsutvecklingen. De tycker inte att vi är relevanta eller har svar på deras frågor. Många partikamrater åkte till USA för att hjälpa till i clintonkampanjen. De skulle lära sig metoder sades det. Men tro mig, vi kommer inte att vinna val med den bästa målgruppsanpassade metoden. Vi kommer vinna val om vi finns i människors vardag- varje dag- inte bara vid dörrknackning några veckor innan valet. Vi ska finnas i fotbollsföreningen, som klassmormor eller som förtroendevald i kyrkan. Vi behöver på riktigt i vardagen lyssna och samtala med människor om deras drömmar och oro och vi behöver berätta om vårt partis visioner och idéer.

Vi har makten att själva förvandla det politiska landskapet och att bryta den polarisering vi ser i samhället idag. Men då måste alla delta. Då måste vi förstå att politik spelar roll och vilken politik som drivs spelar roll. Politik är komplex och vi måste akta oss för enkla sanningar men vi får heller inte prata över folks huvuden och skapa ännu större distans. Och det är inte svårt. Vi ska bedriva traditionell klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik. Gör d in plikt och kräv din rätt. Om du bidrar så kommer samhället att ställa upp. Jobb och skola. Alla ska ha ett jobb att gå till. Företag ska ha möjlighet att skapas och att växa och människor ta utbildning för att växa och etablera sig på arbetsmarknaden. Det ska inte spela någon roll var du bor, alla barn ska lycka i skolan, alla skolor ska vara bra skolor. Alla barn ska ha möjlighet till en rik fritid. Alla människor ska känna sig behövda och vara med i ett sammanhang. Klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik.

Men också media behöver rannsaka sig själva. Kanske kan vi få ett mediaklimat där det inte bara är de snabba klicken och sensationerna som skapar rubriker. Kanske ska också komplexa sammanhang och de grå vardagen få plats i nyhetsflödet. Kanske bör också demokrati, källkritik och att våga stå upp för det man tror på med respekt för andras åsikter få en än större roll i skolans undervisning. Vi som deltar i det offentliga samtalet måste börja med oss själva, bidra till en debatt utan hån och förakt utan slängar och personliga påhopp; en debatt som handlar om sak och inte person eller för en delen innehåller svepande påståenden och enkla sanningar.
Jag kommer under nästa år att avsätta några dagar i veckan att vara ute och samtala med Norrköpingsbor. På arbetsplatser, i föreningsliv eller kanske hemma hos någon. Hör gärna av dig!
Jag kommer också några gånger under året att flytta ut mitt kontor till ett bostadsområde och under en vecka finnas i närområdet för samtal, idéinhämtning och besök. Vi har möjlighet att vända mörkret mot ljus. Det blir inte lätt men jag är beredd att bidra.

Sagan om den magiska slöjan och den gosiga offerkoftan

I veckan diskuterade kommunfullmäktige i Norrköping ett förslag från moderaterna som gick ut på att förbjuda unga flickor under 15 år att bära slöja. Debatt om ämnet har skett både i fullmäktigesalen, på sociala medier och på olika tidningars debatt- och ledarsidor. Diskussionen har även fortsatt efter måndagens och torsdagens fullmäktigemöten och då med tillägget att vi som var emot motionen mobbar och kränker moderaternas gruppledare Sophia Jarl. Jag återkommer till det nedan.

Moderaterna tillskriver i debatten slöjan en nästan magisk betydelse. Om slöjan förbjuds kommer förtryck, hedersvåld och sexualisering av flickor under 15 år att försvinna. Vi som var emot moderaternas förslag tror inte att ett borttagande av slöjor kommer att lösa alla dessa problem. Vi tror, utifrån olika infallsvinklar, att det är ett förenklat sätt att se på tillvaron. En del som deltagit i debatten hävdar till och med att moderaterna skrivit detta förslag i första hand för att locka väljare från Sverigedemokraterna.

Slöjan är en bit tyg. Den har bara de värden som vi människor tillskriver den. Allt det den tros göra eller inte göra bygger på förväntningar som vi människor tillskriver den. Slöjor och andra kläder kan vara farliga i sig själva om de exempelvis riskerar att fastna i en maskin eller att den som bär den riskerar att bli strypt vid någon form av aktivitet. Dessutom kan skylandet av ansiktet i vissa yrken medföra problem exempelvis vid kommunikation eller att det kan finnas olika sorters hygienkrav som gör att viss klädsel är olämplig. Andra värden; såsom att den skyddar kvinnors heder, att den är ett uttryck för en patriarkal struktur, att den har olika andra sorters kulturella och religösa värden är just värden som vi människor lägger i slöjan. Det är värden man kan ha olika uppfattningar om. Värden som kan omvärderas. Påtagandes av Slöjan eller borttagandet av den samma är en metod för att uppnå något som man vill. Dessa värden och åsikter kanresultera i helt andra metoder än just på- och avtagande av slöjan, metoder med samma resultat- att någon utsätts för olika sorters våld och kränkningar. En del tvingas att ta på slöjan för att vissa värden ska uppnås. Det är jag emot och vill bekämpa. En del tvingas att ta av slöjan för att vissa värden ska uppnås. Det är jag också emot och vill bekämpa. Människor är individer, är olika och gör skilda val.

Flera moderater argumenterade i kommunfullmäktige i Norrköping som att vi som var emot motionens att-satser också är emot jämställdhet och flickors frihet. Så är alls inte fallet. Flera som deltog i debatten poängterade att man vill jobba mot förtryck och för jämställdhet. Dock tror vi inte på metoden att förbjuda användandet av slöjan för att uppnå målet. Vi tror på andra metoder. Men moderaterna framhärdade. Sophia Jarl hävdade i en replik i ett ärende om feministiskt självförsvar att ” det var ju bra att vänsterpartiet vill skydda unga flickor”. Som socialdemokrat ska jag naturligtvis inte lägga ord i munnen på stadens vänsterpartister men att de är för jämställdhet och vill jobba för ett jämställt samhälle råder det inga tveksamheter om. Dessutom har vänsterpartiet, till skillnad mot moderaterna och Sophia Jarl, deltagit i många diskussioner om jämställdhet i kommunfullmäktige. Också i dessa har metoder diskuterats. Metoder som vi kan ha olika uppfattningar om. Dock har jag aldrig tvekat att vänsterpartiet är för jämställdhet- bara att vi i bland kan ha olika idéer om hur vi bäst når dit. Precis som med förbud av slöja. Majoriteten av fullmäktigeledamöterna anser inte att ett förbud leder till unga flickors frihet från förtryck. Vi tror att förtrycket då bara tar andra vägar och därför behöver man jobba på andra sätt. Vi tror också att flickor som lever i andra kulturella och religösa kontexter än de där man bär slöja också kan vara utsatta för förtryck. Hur motverkas förtrycket mot dem om vi enbart fokuserar på slöjan?

Sen var det där med den gosiga offerkoftan. Inför rond två av kommunfullmäktige ansåg flera att moderaternas gruppledare Sophia Jarl skulle gå ut och be om ursäkt för saker som ledamöter i hennes grupp sagt. Denna ursäkt kom aldrig däremot tyckte Sophia att vi andra skulle ställa frågor så att missförstånd runt motionen kunde redas ut och att vi alla ska bidra till ett bra debattklimat. På torsdagsmötet ställdes en rad frågor- precis som Sophia önskat men inga svar kom. I efterspelet dagarna efter kom istället anklagelser mot oss som var emot motionen att vårt sätt att argumentera gjort att så många moderater valt att inte närvara samt att vi utsatt Sophia Jarl för mobbing och härskartekniker.

Moderaterna skrev en motion som orsakade kraftiga reaktioner. Det borde motionärerna vara fullt beredda på.. Ja det var ett tufft debattklimat i denna debatt precis som i många andra debatter i kommunfullmäktige och då har det varit fullt på moderatbänken. Dessutom har jag svårt att se att så många ledamöter i fullmäktiges näst största parti blivit skrämda till tystnad av oss andra. Kanske var det så att man inte delar motionärernas åsikt och därför valde att stanna hemma. Vad vet jag. Och det där med mobbing. Sophia skrev en motion. Vi andra höll inte med om slutsatserna och argumenterade emot och ställde frågor, dessutom på Sophias egna uppmaning.
Sophia Jarl aspirerar på att bli kommunstyrelsens ordförande. Det är ett utsatt uppdrag där man ständigt blir ifrågasatt, där man måste ta tuffa beslut och ibland välja mellan två dåliga ting. Om man känner sig mobbad för att andra ställer frågor och inte håller med, kanske man ska fundera på att göra något annat.
Norrköping står inför stora utmaningar. Då behövs ledarskap, både från majoritet och opposition. Att ta på sig offerkoftan och tjura för att man inte får som man vill är inte att visa ledarskap och att ta ansvar för Norrköpings stora utmaningar. Norrköping förtjänar bättre.

Fifty shades of the gråsose

I veckan gjorde jag en putslustig kommentar på facebook om att mitt personliga valbudskap 2018 ska vara ”Kikki- defender av the grey”. Kul tyckte en del. Pär morell tyckte jag skulle ändra till fifty shades of the gråsosse” också det är bra slogan. Under den något putslustiga facebookytan ligger ett djupt allvar och en sorgkantad betraktelse över dagens debattklimat, ett debattklimat som på allvar får mig att fundera på att ägna mig åt annat än politik.
Många av oss äger en smarphone. I den kan vi få allehanda nyhetsuppdateringar från världens alla nyhetssajter. Den som prenumererar på svenska nyhetssajter och får uppdateringar från dessa har i veckan kunna följa den så kallade Ohlsson-gate. Ska Birgitta Ohlsson avgå eller ej. Avgick gjorde hon dock- men från det i sammanhanget lilla uppdraget som ledamot i liberalernas riksdagsgrupp- ett uppdrag få av Sveriges media tidigare varit intresserad av men nu- i centrum för den rafflande spänningen blev detta uppdrag plötsligt ett av sveriges viktigaste politiska uppdrag. Det intressanta i det hela har inte vad som låg bakom hela diskussionen- det var spelet som var det viktigaste. En TT-reporter väntade i 8 timmar utanför liberalernas mötesrum. Tänk så många spännande beslut som ger avtryck i människors vardag som togs runt om i landet under denna tid- beslut som ingen journalist bevakade eller skrev om.

På facebook lanseras de egna sanningarna och folk håller med det som stämmer överens med den egna världsbilden utan att ens bry sig om bakgrundskoll eller faktagranskning. Jag deltog för en tid sedan i en diskussion på facebook om brott bland invandrare. Flera som deltog hävdade att de källor jag hänvisade till ( SCC, riksdagens utredningstjänst) var fel. Fel därför att de minsann har en granne som upplevt eller de har minsann hört. Hur ska vi kunna argumentera och samtala med varandra om allt är svart eller vitt?
Livet och vardagen är att valsa runt i en ständig gråskala. Skolan blir inte bättre för att vi politiker skriker att den är dålig och vi måste ha en plan för att den ska bli bättre. Vad ska göras bättre, hur och av vem? Vilka prioriteringar ska göras, vad ska stå tillbaka när skolan prioriteras. Att vara politiker är inte bara att synas i media och få många likes på facebook. Att ta ansvar är inte att få in en artikel på DN-debatt och sedan luta sig tillbaka -nöjd över förrättat värv. Att ta ansvar är jobba med helheter. Att gneta på i vardagen. Att inse att politik och livet är komplext och väldigt sällan svart eller vitt utan någonstans däremellan. Att ta ansvar handlar om att ge och ta i förhandlingar- att väga in många aspekter- att man inte kommer att få precis som man vill och att de egna sanningarna också är värda att omprövas- Att ta ansvar är att vara med och bidra till att det som är dåligt ska bli bättre- bättre för den som drabbas- inte enbart för att jag ska ta politiska poäng. Men det är inte det synsättet som syns och uppskattas. Det är likes och snabba kommentarer. Det är spel- vinna eller förlora som syns i den politiska debatten och i medialogiken.
Att försöka problematisera sanningar har blivit något av en dödssynd. I Norrköping vill moderaterna förbjuda slöja under vissa givna förutsättningar. Under debatten i kommunfullmäktige besvarades rättmätiga frågor om förslaget med att frågorna var ”trams”. Hur ska vi kunna nå varandra. På allvar förstå om vi redan från början anser att andras åsikter, frågor och tankar är trams. Jag känner mig vilsen i debatten om slöjan och har massor med frågor till den som kategoriskt vill införa förbud. Jag frågar för att jag vill veta.
För en tid sedan dryftade jag mig till att problematisera svenskt näringslivs kommunranking. Då fick jag höra att jag är för ett dåligt näringslivsklimat. Nä men det sa jag ju inte. Jag anser bara att undersökningen borde innehålla fler frågor för att ge en heltäckande bild av det som jag tror är bra för företagsklimatet i en kommun. Prata, fundera, resonera- traska runt i gråskalan. Låt oss uppvärdera det grå- uppvärdera vardagen och alla beslut som måste tas runt om i kommuner för att människors vardag ska fungera. Det som behövs- enligt mig- är inte fler politiska superstars som vet hur man skriker i svt-debatt eller skriver snabba one-liners på facebook- det behövs fler politiker som är beredda att ge och ta, som vill föra samtal, som inte anser att man själv har hela sanningen och som är beredda att kvala upp ärmarna och gneta på. Eller som min vän, KSO från sölvesborg sa- antingen så finns det ingen plats för sådana som oss i dagens politiska klimat- eller, så behövs vi mer än någonsin. Hur så helst uppvärdera gråskalan, Kikki- fifty shades of he gråsosse!

Ja- både till hotell, bad och konsthall.

I lördagens Norrköpings tidningar kunde vi läsa en artikel om framtiden på strömsholmen. Artikeln bär rubriken ” hotell och kallbad slog ut konsthall”. Artikeln innehåller en del felaktigheter, märkliga påståenden och antaganden som jag i denna text vill reda ut.

Men låt mig börja så här. Mikael Ståhl vill bygga en konsthall i Norrköping. Det är en fantastisk möjlighet för Norrköping och kulturen. Just nu pågår ett arbete, både inom kommunen men också hos Mikael Ståhl för att dels rita på hur en konsthall ska kunna se ut och dels var någonstans i Norrköping en konsthall och skulpturparken kan komma till sin allra bästa rätt. Förhoppningsvis kan ett förslag på var konsthallen ska ligga presenteras under hösten.
Jag vill också säga att jag under lördagen var i kontakt med en person som jobbar med Mikael Ståhl. Hen säger att det absolut inte finns några sura miner hos dem mot Norrköpings kommun som man upplever sig ha ett gott samarbete med.

Men vi tar det från början.

Våren 2015 utlyste Stadsplaneringsnämnden en tävling för att se om det kom in några intressanta förslag för att utveckla strömsholmen i enlighet med gällande detaljplan. Som kuriosa kan sägas att jag då blev uppringd av en journalist på nt som undrade varför vi trodde att det skulle komma in förslag denna gång när det inte gjort det tidigare.

När tävlingstiden gått ut hade tre förslag inkommit; tjuren projektpartner, mannerssons fastigheter och magnolia. Under tävlingstiden hade vi även hört att Mikael ståhl hade planer på att bygga en konsthall. En kontakt togs med Mikael vilket bekräftade detta. Stadsplaneringsnämnden ansåg att detta var en så intressant ide att den också skulle få vara med i tävlingen. I samband med att nämnden tog beslut om att ställa kompletterande frågor till de som deltagit i tävlingen tog nämnden beslut om att låta Mikael delta i tävlingen.
En viktig del för en majoritet i nämnden var möjligheten till ett framtida bad på och i närheten av Strömholmen. Idéen om ett bad kommer från en motion från moderaterna och är ett förslag som tekniska kontoret arbetat med.

Mikael Ståhl var tydlig från början att han inte såg en kombination med bad och konsthall. Han var också tydlig med att han förstod argumenten för bad.
Nämnden tog i april 2016 beslut om att utse tjuren projektpartner som vinnare i tävlingen. Nämnden tog också beslut om att de tre förslag som inte vann tävlingen skulle kontaktas av stadsbyggnadskontoret och erbjudas en diskussion om en annan placering i staden av förslaget. Detta för att alla förslagen som kom in var väldigt bra förslag. Alltså, fyra bra förslag inkom. Ett förslag vann- precis som vid alla andra marktilldelningstävlingar som utförs i Norrköping och där fler tävlar än vad som har möjlighet att bygga. Alla andra har erbjudits diskussion om andra placeringar.

Låt mig nu bemöta något av det som står i artikeln:

”Hotell slog ut konsthall”
Nej så är det inte alls. Kommunen behöver hotell och kommunen behöver konst och kultur. Vi kan få båda. Just nu pågår ett arbete för att titta på olika platser för konsthallen och för att rita fram hur en Konsthall kan komma att se ut. Ett förslag kommer troligtvis att presenteras av Mikael i höst.

”Företaget ägs av Petter Stordalen”
Jag vet faktiskt inte riktigt varför detta överhuvudtaget är en fråga från journalisten. Petter Stordalen är välkommen att delta i varenda marktilldelningstävling i Norrköping. Han kommer att delta på samma grunder som alla andra tävlingsbidrag.

Journalisten menar att ”kommunen” inte satt sig in i vad en konsthall kan betyda för kommunen. Som belägg för detta hänvisar han till ett citat från mig där jag svarar på en helt annan fråga. Vi värderar inte konsthall högre än hotell eller viseversa. Vi tittar på vad som passar bra på olika platser. Tittar på helheter. Majoriteten i stadsplaneringsnämnden vill både ha hotell, bad och konsthall. Alla som följt och besökt norrköpings stadskärna under SM –veckan vet hur stadslivet lever upp med aktiviteter längs strömmen.

”Det är stadsplaneringsnämnden som avgör frågan om en konsthall”
Nej, det är det inte. Det är i det här fallet Mikael Ståhl. Det är han som ska bygga konsthallen. Det är Mikael som föreslår en plats och det är Mikael som ritar och bygger. Sen är kommunen med om det behövs ändras detaljplan och när han ska få ett bygglov. Det är samma process som när någon vill bygga exempelvis ett bostadshus eller ett hotell. Många samtal där man vrider och vänder på olika alternativ. . Kommunen för också samtal med Mikael ( precis som det görs med många många byggherrar) om förutsättningarna att bygga på olika platser i staden. Det är inget konstigt eller annorlunda i det här fallet.

”Fråga har inte varit ute på remiss”
Stadsplaneringsnämnden har följt regelverket för marktilldelning. Det regelverket kan man ha olika uppfattningar om men det är detta vi har följt. Detta regelverk ska ses över.
Att jag och förvaltningschefen träffar Mikael Ståhl är inget konstigt. Dels träffar vi många företag som vill etablera sig i kommunen och dels följer det beslutet i nämnden, nämligen att ta en kontakt med de som inte fick tilldelning. Sen kommer denna fråga precis som alla andra planeringsfrågor in i de formella rullarna.

”Konstgåva”
Journalisten vill få det till att kommunen tackat nej till en konstgåva från Mikael Ståhl. För det första är det ingen gåva. Hade det varit det så hade frågan gått via KF. För det andra så vill Mikael bygga en konsthall.

Två stycken personer; Helena Persson chef på konstmuseet och Ernst Billgren, konstnär, får uttala sig i artikeln. Ingen av dem är så vitt jag vet insatta i det dagliga arbetet på stadsbyggnadskontoret och vilka samtal som förs mellan politiker, tjänstemän och byggherrar. Ändå uttalar de sig om den stora tystnaden i denna fråga. Bara för att det inte varje dag står om frågor i tidningen eller att dessa två inte vet vad som pågår innebär inte det att det inte händer saker. Se text ovan.

”Kommunen har stoppat konsthallen”
Fel. Konsthallen kommer byggas någonstans i kommunen.

Ernst Billgren, som jag inte vet hur mycket han vet om Norrköping, men vi springer inte på varandra dagligen Hävdar att norrköping är omoget och inte har bytt identitet från arbetarstad till något annat. Billgren är välkommen att besöka Norrköping och höra om hur kommunen jobbar. Men, det kan ju vara så att journalisten har sagt till Billgren att kommunen sagt nej till konsthall- då förstår jag att han svarar som han gör. Så för sista gången kommunen har inte sagt nej till någon konsthall. Vi har sagt ja till hotell- något som behövs i staden- vi har sagt ja till ett levande bad mitt i stan och vi har sagt ja till att hitta en ännu bättre plats för Mikael ståhls konsthall där hans konst, både den i hallen och skulpturerna ute kommer ännu mer till sin rätt än på strömsholmen. Är stenström,, Persson och Billgren emot det?