”Sådant trams bemöter jag inte”

Igår ägde första kommunfullmäktigemötet på den nya mandatperioden rum. Första mötet brukar ägnas åt de olika val som ska göras; kommunstyrelse, kommunalråd och revisorer exempelvis. Dessa val brukar sällan föranleda någon större debatt och mandatperiodens allra första möte brukar gå relativt snabbt.

Inför mötet hade Vänsterpartiet lagt ett förslag att minska antalet kommunalråd i majoritet från 6 till 5 och öka antalet oppositionsråd från 3 till 4.

Förslaget hade stöd av alla oppositionspartier och alltså majoritet i kommunfullmäktige men det var enbart Vänsterpartiet som tog debatten.
Representanterna från Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och det största oppositionspartiet, Moderaterna satt tysta genom hela debatten. Moderaternas åsikter och motiv efterfrågades ett flertal gånger av ett flertal personer men ingen reaktion-bara total tystnad.

I dagens Norrköpings Tidningar kan vi dock läsa att Sophia Jarl, som är gruppledare för moderaterna, kommenterat mötet via ett pressmeddelande. Enligt Norrköpings tidningar skriver hon ”Sådant trams bemöter jag inte. Det var ett högt tonläge från en koalition som valt att styra i minoritet”. Sophia anser alltså att åsikter hon inte delar är trams. Och; varför skicka ett pressmeddelande om något hon inte anser är värt att kommentera?!

Kommunfullmäktige är Norrköpings kommuns högsta beslutande organ. Här tas alla viktiga principiella beslut; såsom exempelvis budget, översiktsplaner och långsiktiga mål för mandatperioden. Jag har sett många politiker, från alla möjliga partier, som stolta lagt upp en bild på brevet från länsstyrelsen som förkunnar att de blivit invalda i fullmäktige. Man är stolt över att ha fått väljarnas förtroende att representera dem under fyra år framåt. Sophia har också varit stolt. Allra stoltast var hon över att hon är den politiker som fått procentuellt mest kryss av alla i valet till kommunfullmäktige i Norrköping. För mig är det därför jättekonstigt att hon anser att hon inte ska ta debatten i kommunfullmäktige.

Vi som suttit i kommunfullmäktige har säkert både nu och då ansett att debatter är tråkiga, att andra går över gränser- ja till och med att de ägnar sig åt trams. Få av oss säger det högt och få av oss håller tyst på själva mötet för att sedan uttala sig i media. Vi har nämligen respekt för att vi själva inte har hela sanningen, att andras åsikter är lika mycket värda som mina och att det inte enbart är jag själv som bestämmer vad som ska debatteras i fullmäktige. Sophia brukar dessutom vara väldigt noga med att vi från Kvartetten ska svara på alla hennes frågor och blir, ibland helt berättigat, upprörd när hon inte får svar. Jag kan bara tänka mig hur det hade låtit om någon av oss i Kvartetten hade kallat hennes frågor eller åsikter för trams.

Sophia har sedan valet varit noga med påtala att oppositionen har majoritet. Hon har också under den föregående mandatperioden varit oerhört noggrann med att oppositionens roll är att granska majoriteten, vilket hon också gjort. Då tycker jag att det bara är att vänja sig vid att bli granskad och få frågor. Det är nämligen sådant som majoriteter blir. Det är dessutom Sophias egen medicin och då räcker det inte med att vifta bort andras åsikter som trams.

Annonser

Idag presenterar jag min bostadsrapport

Idag presenterar jag min bostadsrapport.
Under hösten 2017 och våren 2018 intervjuade jag 45 aktörer på bostads och fastighetsmarknaden. Slutsatser och förslag presenteras i bifogad rapport. Tanken är inte att detta är en heltäckande rapport som tar upp varje del av bostads- och fastighetspolitiken. Den är istället tänkt som en inlaga, som en del av en diskussion där bostäder måste få mycket större plats i debatten än vad som varit fallet tidigare. Rapporten innehåller också förslag för att arbeta bättre i Norrköping.

Bostadsrapport 2018.09.24

Jag hatar klassamhället

”Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det.” Sa Göran Persson i en debatt med Carl Bildt 1998 om klassamhället. Jag håller med.

Jag är socialdemokrat för att jag tror på alla människors lika värde. Jag vill att alla människor oavsett varifrån de kommer ska ha samma chans att lyckas i livet.

Det finns något nedlåtande, lite överseende, med högerns kommentarer kring den familjevecka som socialdemokraterna lanserade i veckan. Något för ”en välmående medelklass” som någon sa. Fast det är precis tvärtom. Att den som inte kan flexa eller ta med barnen till jobbet, att den som jobbar inom industrin eller äldreomsorgen också ska kunna umgås med sina barn när det är lov eller omvänt; att barnen ska få umgås med sina föräldrar.

Många politiker och debattörer vet inte hur det är att vara fattig. De vet inte hur det är att alltid vara den som är hemma på loven, som aldrig får en ny cykel eller som har fula, billiga kläder. De vet inte hur det känns i magen att vara den som inte har råd. De vet inte hur det är att vända på varje krona. Att ett par glasögon eller ett fel på bilen kan ställa hela ekonomin på ända. De vet inte hur det är att vara barn i en fattig familj och alltid känna dåligt samvete över att man kostar för mycket. Att redan i väldigt unga år lära sig hur man vänder på varje krona. Jag vet hur det är och jag vet hur det känns.

Men klass är inte bara ekonomi. Det är också självkänsla eller bristen på den samma.

En kompis sa en gång till mig” Flera av mina kompisar har aldrig tänkt tanken att det kan gå åt skogen”. Med det menade han att de alltid har haft någon som fångat upp dem. Kontakter och föräldrar som hjälper och stöttar, ekonomiskt men också med kontakter och ingångar. Någon som kan prata för dem och hjälpa dem rätt. Någon som vet vilka utbildningar man ska söka och hur man ska söka. Som kan hjälpa till med läxan inte bara under lågstadiets första år. Någon som alltid finns där och som vet hur man tar sig fram. Som står upp för dig och ger blanka fasen i auktoriteter. Många av oss har inte det nätverket. Har inte haft den hjälpen. Många har växt upp i miljöer där man fogar sig och inte driver sin sak vidare. Vi bär ständigt med oss en känsla av dåligt självförtroende, en känsla av att allt kan gå åt helvete eller att någon ska komma på att vi egentligen inte har rätt att vara här. Klassresenärens ständiga oro och ängslan.

Det gör mig rosenrasande när politiker och debattörer, som har haft allt förspänt, tycker att satsningar på välfärden är stöld och som anser att bara man anstränger sig lite hårdare så kommer allt gå bra utan att se att de själva haft goda förutsättningar givna redan från början.

Bara den som aldrig behövt vända på varje krona för att ha råd med glasögon till barnen eller fått avstå klassresan för att man inte hade råd säger att skatt är stöd.

Vi står inför ett välfärdsval. Ett val om huruvida vi ska fortsätta bygga ett starkt samhälle som finns där även när livet är svårt eller om vi ska sänka skatterna för de som tjänar mest, försämra i sjukförsäkringen och införa en ytterligare karensdag. Förlag lagda av den som aldrig vet hur det är att känna hopplöshet över en rasad ekonomi och ingen väg framåt. ‘

Jag vill ha ett starkt samhälle som finns där även för den som inte fötts med ”silversked” i mun. Det innebär en skola som ser varje elev. Lärare med olika bakgrund, även de som vet hur det är att känna skoltrötthet eller att inte alla elever har engagerade föräldrar eller föräldrar som kan hjälpa till med skolarbetet. Det innebär en skola med ordning, reda och struktur och där skolarbetet sköts i skolan av utbildade pedagoger som inser att alla barn är unika och har olika förutsättningar.

Det innebär möjligheter för alla att gå från ett skede i livet till ett annat. Att kunna utbilda sig i början av livet eller skola om sig mitt i. Det innebär en högskolevärld som ser att även idag 2018 påbörjar 19 åringar, som är de första i släkten att börja studera, sina studier. 19-åringar som inte kan något om universitetet, som inte kan alla ord och som känner sig främmande men som kan uträtta stordåd med lite hjälp på vägen.

Det innebär en rik fritid för alla där inte medlemsavgiften är så hög att många barn stängs ute. Det innebär att skillnader i livslängd beroende på klass suddas ut.

Alla ska ha möjligheter att lyckas; att få ett bra jobb och kunna köpa sin första bostad och sin första bil. Det innebär möjligheter för att alla- oavsett bakgrund. Det innebär att kunna flytta till tillväxtorterna även om man inte har ett kapital till en ny bostad eller stått i bostadskö hela livet.

Men välfärdssamhället bygger på att du anstränger dig. Samhället erbjuder möjligheter och du måste bidra med vilja, jobb och ansträngning. Kanske gå ner i lön under en studietid eller om du behöver byta yrke. Kanske behöver du flytta dit jobben och studierna finns. Alla som kan ska jobba. Ingen frisk vuxen person ska leva på bidrag utan att söka jobb eller göra sig redo för arbetsmarknaden. Gamla klassiska ideal som ”gör din plikt- kräv din rätt” gäller än.

Jag är socialdemokrat eftersom jag tror på alla människors möjligheter och drivkrafter. Jag är socialdemokrat för att jag vill att alla ska ha samma möjlighet att lyckas och nå sina mål. Då måste stödet, det starka samhället finnas där så att alla får ta del av välfärden. Så att alla får en bra start livet. Så att alla kan nå sina drömmar och bli allt det de önskar och att även arbetarungen ska kunna uträtta stordåd.

Väljare, syna våra kort

Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag ska säga här i kväll. Jag bestämde mig för att prata om gråskala, vardagsgnet och att syna politikernas kort.

Ingen har väl undgått att det är val snart. 24 dagar kvar. Tv och tidningar fylls med politiska utspel från de olika partierna. Politiker som övertrumfar varandra i olika satsningar. Miljarder och åter miljarder lovas i olika utspel.

Jag ogillar högtravande tal där vi politiker lovar vitt och brett och kanske lite extra just bara för att det är val om några veckor.

Jag lyssnade i sommar på ett radioprogram där man hade intervjuat ”mannen på gatan” om vad de tyckte om politiker. Alla som intervjuades tyckte att politikerna var dåliga och skulle bytas ut. Varför de var dåliga och till vilka de skulle bytas ut framkom inte.

Sverige är en representativ demokrati. Alla vuxna personer kan bli politiker. Det är bara att hitta ett parti man gillar, gå med och engagera dig och sedan kandidera till uppdrag i kommunen, regionen eller riksdagen. Politiker är inga konstiga personer. Vi är och ska vara som folk är mest. Vi ska representera befolkningen. Ändå uppfattas vi inte göra det. Ändå breder politikerföraktet ut sig. Vi sägs inte leva i verkligheten och inte veta hur vanligt folk har det. Varför?
Det finns så klart många olika anledningar.

En är att lova runt och hålla tunt.

Nu i valrörelser säger vi politiker ofta att vi ska prioritera än det ena än det andra- miljarder ska satsas både på skolan och vården och gärna även på försvaret och polisen också. Några partier toppar även detta med att de också, samtidigt som alla satsningar, ska sänka skatten.

Tyvärr säger väldigt få politiker vad som ska prioriteras bort när något annat prioriteras före.
Alla partier har olika åsikter och prioriterar olika frågor men utgångspunkten och uppdraget är lika för alla- nämligen att prioritera mellan de resurser som står till förfogande. Sedan kan man välja att höja eller sänka skatten för att få in mer eller mindre pengar eller ta bort verksamhet och lägga pengarna på annat. Men det där ”ta bortet” Det pratar vi politiker väldigt sällan om. Att lova utan att leverera och att inte vara tydlig med ”tabortet” är en anledning till politikerföraktet.

En annan anledning är vårt egna sätt att prata till varandra- till politiska motståndare. Jag gillar att debattera. Hårda debatter om sakfrågor och om ideologiska vägval. Tyvärr handlar många debatter också om hur dum och korkad den person som inte tycker som jag är. Vi bråkar och säger emot fast vi inte egentligen tycker olika. Vi beklagar oss över tonen på sociala medier, som är förskräcklig på sina håll, men kan själva skriva ner politiker från andra partier. Varför ska väljarna vara på något annat sätt. En respektfull ton oss politiker emellan kommer öka respekten för politiker.

En annan anledning är att politiken och politiker är för lång bort från människor. Jag träffar många människor som upplever att samhället har lämnat dem. Det kan handla om människor som bor på orter där både samhället; försäkringskassan, arbetsförmedlingen och busshållplatsen likväl som bensinstationen och icabutiken har försvunnit. Vi politiker hänvisar till beslut någon annanstans långt bort. Vi behöver en nära politik. Politiker som lever på olika orter och i olika verkligheter. Beslut ska tas så nära medborgarna som möjligt.

Politik är roligt. Det är allas vår vardag. Men därför också komplicerad. Att välja handlar om att välja och välja bort och att ta ansvar och stå för sina beslut. Det finns politiker i denna valrörelse som vill förenkla allt. Bara inte om fanns eller bara inte den och den gruppen fanns så skulle allt vara bättre. Så enkelt är det inte.

Politik är vardagsgnet. Att kavla upp ärmarna och jobba. Politik för mig är samarbete och samtal. Att lösa komplicerade frågor. Att hitta vägar när olika intressen ställs mot varandra.

Snart är det val. Jag hoppas att alla röstar så klart men jag hoppas också att man tar sig tid och funderar över vad som är viktigt när man lägger sin röst. Att man skådar igenom de enkla lösningarna. Att man funderar på vilket samhälle man vill leva i. Politik är både vardag och vision.
Jag hoppas att de som ska rösta hellre röstar på en person som är beredd att kavla upp ärmarna och jobba, som sätter sig ner och hittar smidiga lösningar för människors vardag än står på barrikaderna och skriker att allt är någon annans fel eller hur dåliga alla andra är.

Jag hoppas att vardagsgnet ska löna sig. Att den som hellre ägnar sig åt att hitta lösningar för människors vardag än åt politiskt spel får väljarnas röst. Som vågar stå för att politiken är full av svåra prioriteringar än att lova allt till alla. Och som hellre ägnar sig åt vardagens utmaningar än åt politiskt spel.

För mig är det viktigt att alla barn, oavsett varifrån man kommer, ska ha möjlighet att gå i en bra skola med tillgång till välutbildade lärare. Att alla som så önskar ska kunna studera och få ett bra jobb. För mig är det självklart att alla ska ha möjlighet att lyckas. Att få ett bra jobb och att kunna köpa sin egna bostad eller ha råd att hyra sin allra första lägenhet. Att den som kan jobba eller studera också ska göra det och att samhället möjliggör att du kan gå från ett skede en livet till ett annat, att kunna studera och byta bana mitti livet eller inte behöva gå från hus och hem om du skulle förlora jobbet. Gör din plikt och kräv din rätt.

Att prioritera människors vardag handlar också om att kavla upp armarna och inte vara rädd för varken konflikter eller kompromisser. Att föra samtal med näringslivet för att veta hur vi ska skapa de allra bästa förutsättningarna för jobb och tillväxt just i den här kommunen eller som tar samtal med föräldrar och personal på kommunens skolor för. Politik är inget spel- inget vem tar vem- vilket man kan tro om man läser kvällstidningarnas rubriker. Det är din och min alla vi vårs vardag. Våra barn och våra föräldrars välfärd. Det är prioriteringar om hur vi ska använda våra gemensamma resurser. Det är vardagsgnet.

Jag prioriterar jämlika möjligheter till ett gott liv framför stora skattesänkningar för de som tjänar bäst. Jag prioriterar allas möjligheter till en bra skola framför att den som tjänar mest ska tjäna ännu mer.

Idag är det 24 dagar kvar till valdagen. De olika partierna kommer att övertrumfa varandra i olika lyften och utspel. Alla vill prioritera allt. Min uppmaning är. Syna våra kort. Pengarna räcker inte till allt. Speciellt ska ni syna de som lovar satsningar inom alla områden och som samtidig vill sänka skatten. Ställ frågan: vad i välfärden ska bort. Syna också den som kommer enkla lösningar på svåra problem och syna dem som ställer grupper mot varandra och att alla problem vore som bortblåsta om bara den eller den gruppen försvann.

När måste Granqvist intyga sin lojalitet mot Sverige?

I eftermiddags lämnande jag dottern för en veckas idrottsläger på Stadium Sportscamp. Tusentals förväntansfulla ungdomar som ska umgås, idrotta och ha en underbar vecka på Himmelstalundsfältet i Norrköping.

Lägerveckan inleds med en invigningsceremoni där deltagarna springer in i Stadium arena. Uppträdande av Sigrid Bernsson och en konferencier som peppar alla, både ungdomar och nervösa föräldrar.
Säg hej. Är budskapet. Ingen ska vara utanför. Alla ska bli sedda och ha kul på campen som har ett sedan länge upparbetat samarbete med organisationen Friends. Säg hej. Börja dagen med ett leende. Vi motverkar mobbing.

På läktaren kanske tusen föräldrar. Hur många av dem såg gårdagens fotbollsmatch mellan Tyskland och Sverige. Många gissar jag. Hur många skrev hatiska inlägg till Jimmy Durmaz på sociala medier? Jag har ingen aning. Säg hej. Ingen ska utsättas för mobbing.

För i vuxenvärlden är det skillnad. Här verkar vi ha släppt alla fördämningar. I vuxenvärlden hotar och hatar vi varandra. Vuxna människor som ogillar en åsikt, ett agerande eller en person uttrycker sig i termer som, på vilken skolgård som helst varit föremål för uppsträckning av rektor och samtal hem till föräldrarna. Vi lär våra barn att visa respekt men agerar på ett helt annat sätt. För i vuxenvärlden, framför allt i skydd av datorer, är allt tillåtet. Där kan vi hata, hota och kränka allt som inte är precis som oss själva eller vår egna sanning. Då är det inte frågan om att säga hej eller motverka mobbing. Där väller hatet ut.

När Jimmy Durmaz gör fel ska han ” ta sin kebabvagn och åka hem till IS” när Granqvist gör fel är han en helt vanlig dålig fotbollsspelare. Det den med utländsk bakgrund eller icke svenskklingande namn gör beror alltid på just ursprunget. Det en med svenskklingande namn gör beror på individuella fel och brister.

Det är så jäkla sjukt att Jimmy Durmaz, född 1989 i Örebro inför ett stort samlat mediauppbåd måste stå och bedyra att han är svensk. Att hans lojalitet som fotbollsspelare finns hos Sverige och det svenska landslaget. Hur har vi ens kommit dit där detta är nödvändigt? Om Grankvist, Larsson eller Berg skjuter bort Sverige från VM på onsdag- tror vi att de kommer att behöva göra samma sak?

Är det detta som innebär att ta människors oro för integration på allvar? Att skrika ut sitt hat mot alla människor med ett icke svenskklingande efternamn? Är det dit vi kommit, att den som inte heter Grankvist och Larsson måste intyga sin lojalitet mot Sverige och det svenska? Att allt den som inte heter just Grankvist eller Larsson och är rågblond gör handlar om bakgrund och etnicitet och inte huruvida man är en bra eller mindre bra fotbollsspelare?

För oavsett hur många politiska beslut som tas om att alla som kan ska jobba och att vi ska ha hårdare tag mot brott eller att vi ska motverka klansamhällen så verkar ändå misstänksamheten mot det som definieras som ickesvenskt finnas där. Och misstänksamheten verkar snabbt gå över i hat och hot och kränkningar. Och då spelar det ingen roll huruvida du är en förhärdad brottsling eller har skött dig exemplariskt hela ditt liv. Etnicitet är viktigast. Är det det Sverige vi vill ha och svära lojalitet emot?

lika för alla och att hålla två saker i huvudet samtidigt

Socialdemokraterna släppte för en tid sedan en reklamfilm med budskapet att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både hårda och mjuka tag. Allt är inte svart eller vitt och man kan göra både ock.
Jag gillar grått. Livet är sällan svart eller vitt och det finns nästan alltid dimensioner som gör frågor komplexa. Och visst ska man både ha hårda tag mot brott och ett starkt samhälle som ger dig möjligheter att lyckas. Dock är jag pessimistisk. Jag tror nämligen inte att gemene man, det vill säga du och jag och alla andra, alltid kan hålla de där två sakerna i huvudet samtidigt. Vi är dessutom urusla på att skilja på sak och person.

Den politiska valdebatten handlar just nu nästan uteslutande om migration och ”hårdare tag”. Det gäller både hårdare tag både mot brott och mot den som försöker smita från arbetslinjen. Försöker du inte själv att få till din försörjning kommer inte heller samhället att hjälpa dig. Rimligt tycker nog de flesta. Så även jag. Men det är här som jag tycker debatten går snett. Eller, så går den precis dit företrädare för en del politiska partier vill.

Den som kan ska arbeta. Kan du inte arbeta- till exempel på grund av fel utbildning, att du bor på en ort som inte erbjuder det arbete du är utbildad till eller att du inte talar svenska vilket gör dig oanställdbar- ja då ska du göra allt du kan för att bli anställningsbar.

Om ditt yrke inte längre finns- ja då måste du omskola dig. Samhället erbjuder utbildning och försörjning under studietiden. Bor du på en ort där det varken finns jobb eller utbildning- ja då kanske du måste flytta ditt jobben och utbildningarna finns eller ta ett jobb som finns på den ort där du bor. Här har vi dock ett stor problem vad gäller bostäder eftersom det är bostadsbrist på de flesta högskole- och tillväxtorter. Här behöver samhället göra fler insatser.

Om du inte kan svenska och kommer att bo i Sverige under lång tid och troligtvis jobba i ett yrke där du kommer träffa människor vars enda språk är svenska- ja då måste du lära dig språket- annars får du inget jobb. Den som gått en kort gymnasieutbildning och inte varken har högskolebehörighet eller möjlighet till jobb- måste kanske omskola sig eller ta ett jobb som passar den utbildning man har. Om du inte själv bidrar på dessa och andra sätt- ja då anser jag att samhället också kan dra in stödet till dig. Att friska, arbetsföra människor utan ansvar för någon annan än sig själv helt passivt lyfter bidrag är enligt mig helt fel. Det är också helt orimligt att man kan säga nej till att gå en utbildning med studiestöd och istället välja försörjningsstöd.

Det är heller inget konstigt att den som bor och lever och verkar i Sverige ska följa svensk lag. Det finns också regler och normer som är bra att följa. Heller inget konstigt. Det som dock blir konstigt och det är där jag menar att de där två tankarna inte riktigt förenas- är när hårdare tag- både mot brott och mot att inte följa arbetslinjen- så tydligt enbart riktar sig till den som invandrat till Sverige. När kampanjer om att följa samhällets normer enbart riktar sig till invandrare trots att vi vet att brott och normbrott- även kan utföras av människor födda och uppvuxna i Sverige i Generationer. Det räcker att läsa någon av alla facebooktrådar om metoo för att få den saken klar för sig.

Kommentarer som ” I sverige följer vi svensk lag” eller ”klanen ska inte bestämma ditt liv- det gör du själv” riktar sig inte mot den som är född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar utan mot den som kommer från ett annat land och en annan kultur. Och när vi i politiker pratar om segregerade områden pratar vi inte om Lidingö, Danderyd, Limhamn eller Lindö utan om Hageby, tensta, skäggetorp eller Rosengård. När vi i samma mening nämner hårdare tag mot brott och mot att inte jobba som att integrationen ska fungera och migrationen vara stram- ja då gör väldigt väldigt många kopplingen att de hårda tagen mot brott och mot att inte jobba gäller invandraren- enbart. Att den som invandrat i grunden och i själen är sämre än svensken på att jobba. Att invandraren har en sämre arbetsmoral än den som är född i Sverige. Eller att invandrare generellt- just för att hen är invandrare- är sämre på att följa lagar och regler. De hårda tagen blir hårda enbart mot den som invandrat till Sverige och bilden av invandraren som den andre, som den som avviker, som är lite sämre än den infödde svensken förstärks.

Jag har många invändningar mot moderaternas ”lika för alla”- det tar jag en annan gång. Men utifrån den här aspekten är sloganen bra. Alla ska jobba- oavsett om du bor i Åmål eller Skäggetorp eller är född i Sverige eller Syrien. Alla ska följa svensk lag- oavsett om du bor på Lidingö eller i Tensta. Lika för alla. Samma krav på vuxna, arbetsföra människor. Mycket av samhällsmodellen i Sverige bygger på försäkringar som du har rätt till när du jobbat en viss tid. Bra. Det ska också gälla lika för alla. I Sverige har vi religionsfrihet. Gäller också lika för alla. Barn i Sverige har ett starkt lagligt skydd. Gäller för alla. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Lika för alla. Att tvinga på någon sina åsikter eller sin egen moral. Inte OK. Gäller lika för alla.
Håll därför två saker i huvudet samtidigt och kleta inte på människor med en viss bakgrund egenskaper de som grupp inte har. Att ha en strikt migrations- och integrationspolitik innebär inte att invandrare som grupp är på ett annat sätt än svensken som grupp. Behöver du flytta eller omskola dig för att få ett jobb gäller det alla oavsett om du är född i Sveg eller i Damaskus. Det har inget att göra med din karaktär eller ursprung. Lika för alla.

Alla kan drabbas av psykisk ohälsa

Tim Berglings, Aviciis, öde har berört en hel värld. 28 år ung valde han att avsluta sitt liv. ” Han ville få frid” som hans familj skrev i ett brev till fans och media. Det är som att först såg ingen människan Tim och nu, efter hans död, ser vi bara honom. En person som inte kände sig hemma i den värld han hamnat i. Som ville skapa musik på sitt sätt, inte vara idol och framträda inför tusentals människor. Som led, som inte ville, som ställde in och som försökte få människor i sin närhet att förstå. Men få verkade lyssna innan det var försent.
”Tim var inte gjord för det maskineri han hamnat i” skriver familjen. Ingen lyssnade. I dokumentären om Tim Bergling, som enligt Dagens Nyheter sågs av hela 300 000 personer enbart under förra helgen, kan vi se en trött sliten ung man som pressas hårt av sin omgivning. Pressas att fortsätta. Pressas därför att många ser guldkalven och hur Tim kan bidra- göra mer, tjäna mer. Men han vill inte och han valde 2016 att sluta turnera. Enligt flera efterlevande ett beslut som gjorde honom lycklig. Vad som orsakade självmordet just nu kanske ingen vet.

I lördagens Dagens Nyheter finns en artikel om Avicii där några av de han jobbade med uttalar sig. Aviciis liv beskrivs. Alla pengar han tjänade, alla timmar han jobbade, hur alla drog i honom. Någon säger att ”branschen är sjuk-vad håller vi på med.”Läser man om Tim Berglings helt absurda liv och schema kan det vara lätt att tänka att man ändå har det bra, att ens egna liv trots att man inte mår så bra inte till närmelsevis är lika påpassat och stressigt. Tänk i så fall om.

Det är inte bara världskända DJ:s som kan bli sjuka av stress eller drabbas av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan drabba alla. Arbetsmiljöverket visar i en undersökning att cirka 15 procent av kvinnorna i den arbetande befolkningen upplever besvär till följd av stress eller andra psykiska påfrestningar. Motsvarande siffra för män är 8 procent. Enligt en studie från Försäkringskassan rapporterar 11,5 procent av befolkningen psykiska besvär.
Mellan åren 2010 och 2015 blev det 57 000 fler sjukfall på grund av psykiatriska diagnoser, där utmattningssyndrom är en av diagnoserna. Antalet sjukfall med psykiatriska diagnoser hos män steg med 63 procent och hos kvinnor med 71 procent under den perioden.

Enligt socialstyrelsen har Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med 100 procent mellan 2006-2016. För unga vuxna, 18-24 år, är ökningen närmare 70 procent. Det är framför allt diagnoser för depressioner och olika ångestsyndrom som bidrar till ökningen.

Under 2016 dog 1134 personer av suicid enligt folkhälsomyndigheten. Av dessa var 783 män och 351 kvinnor. Suicidtalet år 2016 var högst för män i åldersgruppen över 65 och för kvinnor i åldersgruppen 45–64.
Vi kan sammanfatta statistiken med att befolkningen inte mår speciellt bra. Många har efter Tim Berglings död sagt och skrivit att vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar. Det är naturligtvis både bra och viktigt -men var börjar vi?

I skolan- där pressen på barn och unga ständigt verkar öka? Krav att vara populär och lycklig, att ha allt som man tror kompisen har, att klara skolan och enligt nuvarande betygsystem aldrig kunna ha en dålig vecka eftersom man då är körd för det högsta betyget.

Eller handlar det om sociala medier där alla är så lyckliga och har det så bra? Jag har på sistone mött fler och fler som lämnar sociala medier eller rensar bort så kallade ”lyckokonton” eftersom det skapar en för stor stress i det egna, inte helt perfekta livet .

Eller är det i arbetslivet vi ska börja. Enligt Kristina Glise, doktor och överläkare på Institutet för stressmedicin i Göteborg, går det tydligt att se vilka det är som drabbas av utbrändhet:

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism. Hon tillhör åldersgruppen som befinner sig mitt i livet, som måste ta hänsyn till relationer, karriär, barn och har lån på hus och bil.
Den typiska patienten på landets stressmottagningar är en högutbildad kvinna med ett ”bra jobb”, enligt Kristina Glise. Jämfört med andra patienter är hon oftare sambo eller gift. Säger hon i en intervju i tidningen Amelia 2016.

Jag har ingen aning om var vi hittar lösningen men har börjat intressera mig för frågan. Ofta kommer hjälpen för sent. Ofta finns en omgivning som inte ser eller kanske inte bryr sig. Som likt Tims pressar på för att de, inte den det handlar om ska bli lyckliga. Kanske handlar det om att vi har slutat att på allvar lyssna på varandra och se varandra. Vi rusar på i ett tempo som är obeskrivligt högt. Vi är många som inte känner att vi hinner med. Kanske inte vill hinna med. Som är gjorda för ett annat tempo- som presterar bäst i andra miljöer i andra tempon men där samhällets normer bara säger lycka, framgång och fort framåt. Som inte orkar både jobba jämt, ta hand om hem och barn och visa upp ett snyggt hem och ett brett lyckat socialt liv.
NK fick i dagarna plocka ner en reklam med budskapet ”dont crack under pressure” och en bild på en DJ. Inte helt vältajmat kan tyckas.
Vi vuxna har ett enormt ansvar. Det är OK att inte alltid lyckas. Livet bjuder på både med- och motgångar. Ibland är man glad ibland ledsen- sådant är livet. Ibland blir det topprestationer- ibland inte. Allt går upp och ner under ett helt liv.
Släpp hetsen-släpp frasanden. Våga vara misslyckad, tokig och fel och vi kommer göra våra barn en jättestor tjänst. Sen behöver en rad politiska beslut tas. Ett av dem är kring betygssystemet. Det är helt orimligt att en sjukvecka eller ”dålig” period ska avgöra hela betyget om du i övrigt presterat på topp.
I frågan om psykisk ohälsa finns inte precis som inom alla andra områden någon Quick fix eller en enda lösning. Det är mångfacetterat. Att prata om det är en bra början. Och att våga vara människa med fel och brister, valkar och bilringar, tappade nycklar och brända middagar i en allt mer lyckad fasadvärld kan vara ett av många steg.