svårt att inte säga något om Utöya

1 09 2011

Den här bloggen har fått vila alltför länge. Bloggar vanligtvis på nt.se men kommer fortsättningsvis att lägga upp samma inlägg här som där.

Igår hade vi hösten första partimöte. Ett riktigt roligt och givande möte. Vi diskuterade prioriteringar i kommunens budget. Vad ska vi satsa på och vad ska låta stå åt sidan ett tag.  Listan över satsningar blev bra mycket längre än listan med nedprioriteringar.

På ett första möte efter sommaren är det svårt att låta bli att säga något om det som hände i Oslo och på Utöya. så här sa jag i min inledning till mötet:

Morgonen den 22 juli var en alldeles vanlig morgon. Några av oss kanske hade sovmorgon. Några skulle till stranden, andra fika med svärmor och en tredje kanske skulle gå till jobbet. En helt vanlig dag med massor av olika saker inplanerade. På kvällen den 22 juli var det inte längre någon vanlig dag, då hade en man förblindad av hat slakat ungdomar på en plats som tills den 22 juli var förknippat med glädje, hopp och framtidsvisioner. På kvällen den 22 juli visste vi ännu inte vidden av det som hänt. 70 ungdomar miste livet på Utöya den där dagen i juli. 70 ungdomar som aldrig mer kommer att komma hem, tystade på grund av hat och en snedvriden världsuppfattning.

 

Låt mig vara tydlig. Det var ett politiskt dåd. Han åkte till ett läger och mördade 70 socialdemokratiska ungdomar. Inte till ett scoutläger eller handbollsläger. Till ett socialdemokratiskt läger med socialdemokratiska ungdomar. Han var dessutom inte ensam. Hans åsikter försvaras av många runt om i världen och han fick insipration av andra med liknande åsikter.

 

När tankarna hade sjunkit in, när vi förstått vidden av det som hänt insåg både jag och andra, det kunde ha oss. Många av oss här inne har varit på SSU valläger; bada, solat, pratat politik till långt in på nätterna, träffat den första kärleken eller kanske den stora kärleken även om man just då inte insåg att det skulle bli så. Eller på Bommersvik, nån av de där ljumma sommarkvällarna där allt är möjligt och livet känns enkelt och inspirerande. Det kunde ha hänt där, mitt i vår politiska idyll.  

 

Förutom den uppenbara förlusten för väldigt många familjer som mist sina barn och för AUF som mist sina viktigaste politiska framtidsnamn kan vi också se konsekvenserna på andra sätt. Igår, som en följd av den efterdebatt som förts efter dåden på Utöya och i centrala Oslo om näthat och debattklimat har resulterat i att flera nättidningar ändrat sina policys vad gäller kommentarer på nätet. Om det är rätt eller fel råder det olika åsikter om.

 

Men det handlar inte bara om hatiska anonyma kommentarer på tidningarnas nätupplagor. Det handlar lika mycket om den ton som vi alla politiker har till varandra, på fullmäktigemöten eller i det politiska samtalet någon annanstans. När vi på kommunfullmäktige gör oss lustiga över någon politisk motståndares tillkortakommanden vet vi inte hur det tolkas av dem som sitter framför radioapparaterna och lyssnar, vad den är kapabel till och hur det som vi säger tolkas av dens om enbart drivs av hat.

 

Det har hållits många tysta minuter sedan dåden den 22/7. Många manifestationer där vi alla fått uttrycka vår sorg och vår ilska över att detta kunde hända.

Jag tänker inte hålla ännu en tyst minut. Tystnad har vi haft nog av. Det bästa sättet att hedra offren i Norge är att ta den politiska debatten, respektfullt men också kraftfullt, demokratin måste vinnas varje dag.

 

About these ads

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: