Igår aviserade Ibrahim Baylan sin avgång som partisekreterare för socialdemokraterna. Avgången var väntad. Dels därför att han efter förra årets praktförlust är ordentligt ifrågasatt i partiet och dels därför att allt tyder på att den nya partiledare blir en man och då kan vi inte ha en man också som partisekreterare. Säkert var Baylan tvungen att avgå under galgen men det finns ändå några saker som han tar upp i sitt avgångsbrev som är väldigt relevanta, inte bara för Ibrahim, utan för hela det socialdemokratiska partiet. I sitt brev skriver han två saker som jag fastnade extra för: 1) Efter tre val och snart två kongresser väljer jag att lämna uppdraget som partisekreterare. Motiven är flera. För det första, och kanske den viktigaste utgångspunkten för partiet, är att jag vill medverka till att vi får en jämställd partiledning. Vi ska i partiets ledning ha en kvinna och en man. För ett feministiskt parti är det en självklarhet. Jag delar hans uppfattning att vi måste ha en jämställd partiledning. Allt annat är otänkbart. Det gäller andra poster också. Fördelningen av platser i partistyrelsen men också ledningsuppdrag i vårt parti ute i kommuner och landsting, likväl som i arbetarekommuner och partidistrikt. Jämställdheten behövs därför att vi måste ha olika perspektiv i politiken. Ingen man i världen vet hur det är att vara 18 år och tjej och eller 58. Det vet bara den som är där själv. Perspektiven, som jag ska återkomma till i det andra som jag tänkte på i Baylans brev, är viktiga. Och vi ska vara ärliga. Det ser inte så jäkla bra ut när det gäller den representativa jämställdheten. Här har vi just nu mycket att göra. I Östergötland är ordföranden man, ombudsmannen man, oppositionsråden i landstinget är båda män, gruppledaren i Östsam är man. Inget fel på dessa män. Absolut inte, de är alla duktiga politiker som är oerhört viktiga för vårt parti. Tittar vi på andelen kommunalråd och ordföranden i arbetarekommunerna ser det lite bättre ut men inte mycket. I den region där Östergötlands partidistrikt ingår är alla ordförande och alla ombudsmän män! Det är inte OK. Inte alls OK. Viktiga perspektiv går förlorade. Baylans motivering till sin avgång måste innebära att vi diskuterar den representativa jämställdheten också när det gäller partiuppdrag ute i landet. Det andra jag reagerade på i hans brev var: Till sist, det viktigaste motivet för mig. Jag har två barn på ett och fyra år. Och för barn är det bara närvaro som räknas. Om jag fortsätter som partisekreterare skulle det kräva minst tre år av total närvaro i partiet. En partinärvaro som utan tvekan är nödvändig för att vi ska kunna komma igen som parti. Och är man, som jag är, inte säker på att kunna göra en 150 procentig arbetsinsats i ytterligare tre år så är det mest schyssta att lämna uppdraget och ge någon annan möjlighet att göra det viktiga jobbet. Med andra ord, jag ser det som uteslutet att kunna kombinera den viktiga livsuppgiften att vara en närvarande pappa med att kunna göra ett fullgott arbete som partisekreterare. Vad kräver vi av våra ledande företrädare? Fullständig närvaro under tiiden som uppdraget pågår? Läser vi Baylans ord innebär det att de som väljs på kongressen den 25 mars inte kan någon annan att ta hänsyn till än sig själv. Arbetet i partiet ska vara ett kall 24/7, 365 dagar om året. Jag håller inte med. Jag tror istället att våra företrädare, både i partiledning men också runt om i landet vinner på att vara helt vanliga människor. Många gånger är det bättre för partiet och politiken att följa med sonen på handbollsträning eller mamma på bridge än att sitta av ännu ett av alla ”måstemöten” i stadshuset eller partföreningen. Politiker ska vara befolkningsföreträdare då måste man väl också göra saker som befolkningen gör; spela golf, gå på brukshundsklubben, babysim eller vad det än må vara. Och återigen kommer perspektiven in. Om man inte kan vara ledare och samtidigt småbarnsförälder kommer oerhört viktiga perspektiv att gå förlorade. Jag har hört de politiker som säger ”men ta en paus när barnen är små och kom tillbaka till politiken sen” Jag håller inte med. Ingen vet hur det är att just här och nu vara 40, ha tre små barn i förskola och skola och hur den vardagen ser ut. Det vet bara den som lever det livet just här och nu. Den personen har ett av många viktiga perspektiv att tillföra politiken. Därför måste också partiet och politiken göra det möjligt för den som har barn att ta ett aktivt ledarskap inom politiken. Det kan handla om på vilka tider man lägger möten, om sluttider, om vilka krav vi ställer, måste ledaren vara med på alla möten, vilka möten är viktiga osv. Det socialdemokratiska partiet måste bli ett modernt parti också i praktisk handling. Det handlar om att ha en representativ jämställdhet men också om att göra det möjligt för olika människor med olika livssituationer att kunna ta ledande uppdrag. Det finns ingen mall för hur det måste vara för en ledare inom socialdemokratin. Alla gamla sanningar kan vädras ut och omprövas.
