Måndag

Dagens måndag var om möjligt ännu segare än vanligt. Att jobba helger är allt annat än kul även om det är kul med partikongress. Kongressen var lyckad och partistyrelsen fick igenom de flesta av sina förslag. Tur är väl det eftersom en del av förslagen från disktrikten inte riktigt föll mig i smaken som typ förbud av vinster i välfärden och sex timmars arbetsdag. 

Sitter och väntar på att styrelsen för socialdemoktraterna ska börja. Idag ska vi titta på förslaget till ledamöter i kommunfullmäktige. spännande.

Delad föräldraförsäkring och en hel natts sömn

Borde kanske börja detta inlägg med något ointressat skvaller från jobbkongressen men jag börjar så här: Har fått sova hela natten!!!! grymt. Det har inte hänt på många månader.

Gårdagskvällen blev något förändrad. Hade tänkt lyssna på debatten om föräldraförsäkringen men efter bara en halvtimma var man tvungen att gå in på området Internationell politik eftersom tolkarna var bokade och kunde inte ändra sin tid. Debatten om föräldraförsäkringen fick vänta till sedan och då hade jag redan lämnat Älvsjö. Dock verkar man inte ha kommit fram till något under nattens övningar utan nu är texten hänskjuten till partistyrelsen som ska hitta en text som alla kan ställa upp på. Att denna fråga är så känslig. På kongressen i Malmö var det ännu värre. Då bestämde ju Göran Persson hur det skulle bli genom att uttala sig i media dagen före omröstning. Vi socialdemokrater tycker olika i den här frågan. Ta fram en spetsig formulering som ni tror att majoriteten av ombuden ställer upp på och kör sedan. Sluta mesa.

Själv är jag kluven i frågan om delad föräldraförsäkring. Före jag fick barn, höggravid på Malmökongressen, var jag för en helt delad försäkring. Idag vet jag att livet kan förändras och att man i bland är tvungen att låta den ena föräldern vara hemma längre även om man tänkt dela lika. Arbetslöshet, sjukdom, flytt, nytt jobb kan drabba alla och när man minst anar det. För detta måste man ha en flexibilitet i föräldraförsäkringen. Sedan är det som min kloka chef sa ” men det kan ju inte alltid vara så i nästan alla familjer att det alltid händer något som gör att mannen måste jobba och kvinnan får ta en större del av föräldraledigheten.” Nä så är det ju inte.  Barn behöver båda sina föräldrar ( i de fall där det finns två föräldrar, många är toppenföräldrar helt på egen hand) och båda föräldrana behöver ett föräldravänligt arbetsliv. Det måste vara OK för både pappor och mammor att vara hemma med sina barn, både när barnen är små och när de är sjuka under förskoleåren. Arbetslivet måste vara utformat så att arbetstiden är flexibel. Många har idag jobb där man kan utföra sina arbetsuppgifter var som helst. Man behöver inte sitta på jobbet för att jobba.

Jag tror inte heller att vi bara ska diskutera föräldaledigheten. Vad händer efteråt då, när barnen skolats in på förskolan och det ”vanliga” livet börjar? Vem tar mest ansvar när barnen är sjuka, vem ansvarar för att nya strumpor fylls på i klädlådan på förskolan, vem tar föräldramöten och utvecklingssamtal osv osv. Det handlar också om jämställdhet. Den som har hand om hela familjelogistiken själv orkar inte vara effektiv på jobbet och den orkar definitivt inte jobba 100 procent. Vi måste också diskutera varför det nästan bara är kvinnor som går ner i arbetstid under småbarnsåren och fortsätter jobba deltid även när barnen mycket väl klarar sig själv? Varför tycker vi förresten att det är helt OK att  kvinnor jobbar deltid men inte OK att moderna familjer köper hushållsnäratjänster för att få mer tid med varandra?

En kongress är som en vitamininjektion för oss politikernördar. Riktigt kul. Man får inspriration och nya tankar inför det vardagligá arbetet i kommuner och landsting.

Bilder

Tomas Bodström blir utfrågad av SSU:s förbundssekreterare

Camilla Frick fotar

Mona Sahlin blev enhälligt vald av kongressen

enhälligt vald

Som väntat valdes Mona Sahlin om till partiordförande i dag. Enhälligt och med stående ovantioner. På liknande sätt valdes partisekreterare Ibrahim Baylan. Östgötadelagtionen har varit uppe i talarstolen och drivit flera frågor bland annat om jobben.  Johan Andersson lämnande över 15 förslag från det östgötaska rjobbrådslaget som socialdemokterna i länet. snart ska Maria Lind från Åtvidaberg driva frågan om en tredelning av föräldraförsäkringen. ska bli spännande att höra hur den debatten går.

på plats

Nu är jag på plats på kongressen. Morgonen började med tårfylld dagislämning ( dotter var mycket ledsen för att håret var för kort och tyckte jag skulle fixa det) Sedan i väg til tågstationen och upp till stockholm. Väl i stockholm gick jag till fel hotell och fick konka runt på väskorna en bit till. Nu är jag i alla fall här. Jag sitter i östgötadelgationens rum och skriver artiklar och pressmeddelanden. Det stora problemet just nu är att det inte finns något kaffe i delagtionsrummet och att det inte finns några eluttag i kongresshallen så ombuden kan inte blogga. Vi hoppas på lösning inom kort.

Ellen och Elias sitter och jobbar i delegationsrummet

 

Kolla in östgötarna på jobbkongressen!

jag är helt urdålig på att hålla liv i min blogg. Nu ska det bli ändring på det. Imorgon åker jag till socialdemokraternas jobbkongress. Med kameran i högsta hugg och med datorn i knät kommer jag skriva på bloggen om vad de de östgötar som befinner sig i älvsjö håller på med på kongressen. Häng med du också!

 

Reducera inte problemen till att handla om platser på en lista

För ungefär en vecka sedan skrev Louise Malmström ett brev till socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Östergötland där hon berättade att hon skulle avgå som vice ordförande och varför. Grunden till hennes avgång är att hon upplevt att hon inte har blivit lyssnad på, inte blivit inbjuden till möten formella likväl som högst informella, ja helt enkelt inte lyssnad på. Hon beskriver en kultur där en del drabbas av härskartekniker och andra utför dem. Beslut tas i slutna rum och är ofta uppgjorda av en inre krets när de når de formella organ där besluten egentligen borde tas. Hennes brev nådde så klart media och då tog det, för att uttrycka sig milt, hus i helvete. Upprördheten hos en del partikamrater verkar dock inte så mycket handla om det som faktiskt står i brevet som det faktum att det nått media och att partiet skulle skadas för att sådana här saker diskuteras så att andra hör. När jag hör sådant tänker jag på hur en dysfunktionell familj fungerar. En familj där alkoholismen eller misshandeln till varje pris ska döljas för omvärlden. Fasaden är det viktigaste. Vad andra tycker är viktigare än hur familjemedlemmarna mår. Jag tänker också på en sekt där alla förväntas tycka likadant och säga likadant. Fruktansvärt ohälsosamt och inte alls ett tecken på ett parti som mår bra. Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti och har flest medlemmar. Vi har medlemmar i Stockholm och i Burträsk. Vi har medlemmar som är anslutna till LO och vi har medlemmar som är chefer och är anslutna till ledarna. Vi har 18-åringar likväl som 80-åringar i vårt parti. Det vore väl oerhört märkligt om alla vi alltid tyckte precis likadant. Skulle inte folk då börja undra och dra öronen åt sig? Kritiken som Louise lyfter fram har viftats bort och skrattats bort. Också det härskartekniker i sig. Att ombudsmannen, ordföranden och en ombudsman till satt och drack whiskey på rummet och Louise fick sitta utanför har skrattats bort och skämtats bort med att ordförande inte gillar whiskey. Men hallå. Det är inte whiskeyn som är problemet utan det faktum att tre var inne och en fick vara utanför. De hade kunnat dricka kaffe eller saft, problemet hade varit det samma ändå. Inte heller är det bara på distriktsstyrelsens möten som härkarteknikerna råder. Inte heller är det bara nuvarande ordförande som står för dem. Jag har personligen själv aldrig jobbat med ordförande så jag kan inte säga något om hans ledarstil. Däremot finns gott om andra, både kvinnor och män, som använder sig av härkartekniker. Medvetet eller ej vet bara utövarna. Jag har själv suttit på möten och föreslagit saker som ansvarig hållit med om för att sedan, när förslagen kommit i skrift, sett att mitt förslag inte finns med. Jag har suttit på andra möten och lagt ett förslag som inte noterats för att sedan efter en stund hört någon annan, ofta en man säga samma sak och då blir det helt plötsligt ett förslag som noteras. Allt är del av en kultur där vissa är värda mer än andra, där vissa lyssnas på mer än andra och där det är skillnad på folk och folk, en kultur där respekt ibland känns långt borta. Jag har också noterat att Louises kritik misstänks handla om något annat än det hon egentligen säger. Som om det hon säger inte är allvarligt nog. Eller kanske just därför. I media har olika personer spekulerat att hennes kritik egentligen skulle handla om ett sätt att stuva om på den socialdemokratiska riksdagslistan. Trist tycker jag. Kritiken är alltför allvarlig för att reduceras till att bara handla om vem som ska stå på vilken plats på en riksdagslista. Kanske reagerar vi så när vi inte vill eller orkar ta tag i stora och svåra problem. Då reducerar vi dem så att de blir lättfattliga. Dessutom förminskar vi den som kommer med kritiken och misstänkliggör den och hävdar att hennes syften är dunkla. Louise har i sitt brev tag upp allvarliga problem som måste tas på allvar. Det hon tar upp är del av en kultur som funnits länge och som många av oss är del i och som vi är många som borde sagt ifrån om för länge sedan. För det bär vi alla ett ansvar. Å sidan brukar det ofta vara ”droppen som får bägaren att rinna över frågor” som gör att missförhållanden tas upp. Jag hoppas mitt parti tar kritiken på allvar och vågar se på sig själv utifrån, kanske låter någon annan göra det. För i ett friskt parti tål vi kritik, där är den en del av vardagen, den bemöts och diskuteras. Beslut tas i formella organ och ingen skattar någonsin åt den som tar upp ett problem eller ett missförhållande. Jag hoppas att vi genom Louises brev tar ett stort steg på vägen mot ett mer modernt parti. Vi har jobbat med att modernisera och förändra politiken. Nu är det hög tid att göra det samma med partiets inre strukturer.

Uppgörelse med Gud

Det kan ju låta aningens pretentiöst att hävda att man har en uppgörelse med Gud. Som om jag haft en slags relation och nu vill bryta den men först rensa luften. Dessutom med Gud. Fast jag är arg på Gud, om han nu finns. Hur kan han, som ska vara god, tillåta allt lidande? Hur kan Gud, om han finns och är god, tillåta att mammor och pappor dör i hemska sjukdomar och barnen lämnas ensamma eller att små barn plågas i svåra sjukdomar. Hur kan gud, som är god och allsmäktig, stillasittande se på när önskade barn inte får leva.

Det fanns en tid då jag bad till Gud. När jag tackade gud för det jag har. För de små sakerna i livet. Allt jag önskade i mina böner var att få vara frisk och leva ett gott liv med mina nära. Tanken om en dömande gud, som straffar om man önskar för mycket hängde alltid över mig.

Sedan en tid tillbaka har jag funderat mycket på Gud. Finns han trots mycket elände och ondska i världen eller är det så att man kan skylla allt ont på satan och därför går Gud fri från kritik. Fast om han är allmäktig så går ju inte det heller. Teodiceproblemet tror jag det kallas, hur kan det finnas så mycket ondska om Gud är god och allmäktig?

Jag pendlar mellan två slutsatser gällande Gud. Antingen så finns det ingen Gud och allt sker av en slump som slår blint och obarmhärtigt. Vissa går lyckliga och någorlunda oskadda genom livet medan andra drabbas av olycka efter olycka. Tankar som ” vad har jag gjort för att drabbas av detta” är med detta synsätt helt meningslösa eftersom det inte finns någon ”karma” där onda gärningar straffar sig och goda görningar lönar sig. Bara slump. Min andra slutsats om Gud skulle vara att han faktiskt finns men inte är speciellt god. Maktgalen kanske. Ungefär som en person som man inte gillar. Man betvivlar inte personens existens men man gillar honom inte och tror inte heller på eller ställer på dennes idéer. Vad som ses som goda eller onda gärningar är oklart och vilka som drabbas av olycka vet ingen utom den oberäknelige Guden.

Kanske kommer jag aldrig till någon slutsats om vad jag tror är sanningen om Gud. Kanske är det inte heller det viktigt. God ska man vara för sina medmänniskors skull, för att de och en själv ska må bra, inte för att blidka en eventuell gud och att livet är orättvist är kanske bara att acceptera och istället försöka leva i nuet och göra det bästa av den tid man har och som man inte vet hur lång den blir.

Måste du bry dig, Malin Wollin?

 I dagens Aftonbladet kan man läsa om, eller snarare titta, på en man som vill amma sitt barn. Klippet på aftonbladet.se är från ett program med Robert Achsberg på tv8. Malin Wollin är krönikör I aftonbladet och hon har också en egen blogg. Hon gillar inte detta. Hon inte bara ogillar, hon tar i sitt motstånd mot denna man i så att hon nästan går sönder. Överorden verkar inte finna några gränser. Så här skriver hon bland annat:

”Det är sån här idioti som gör att jag vill slå kvinnokampen rakt på äggstockarna och gå tillbaka till hemmafru, hustrun äter rester i köket när mannen har ätit färdigt. Plötsligt vill jag tillbaka till en tid då jag inte hade rösträtt och måste gifta mig för att överleva. Jag vill tillbaka till ett könsuppdelat samhälle i protest. Om jag måste välja mellan Ragnar och ett liv i ett mansfängelse så väljer jag ett liv där jag är förtryckt för att jag är kvinna. Om obstinate Ragnar ska börja amma vill jag inte vara med längre. ”

Längre upp i krönikan kan man också läsa att männens uppgift är att bistå, inget annat. Jag vet inte riktigt hur noga Malin Wollin funderat på sina uttalanden. Men hon kan ju titta sig om i världen och se hur kvinnor har det i många länder där verkligheten ser ut just så som hon verkar vilja leva . I många länder har kvinnor varken rösträtt eller äganderätt. Hon är beroende av en man för att överhuvudtaget överleva. Du har inte rätt att arbeta och du har inte rätt att bestämma hur många barn du vill skaffa. Det är länder vi i Sverige brukar kritisera för att de förtrycker kvinnor, det är länder dit Malin Wollin, svenskt småbarnsmorsa längtar. Jag förstår faktiskt inte varför hon orkar bry sig. Allt mindre varför hon tar till dessa överord. Om Ragnar vill försöka amma, låt honom göra det. Vad rör det mig eller någon annan? Jag är ganska säkert på att det inte kommer bli någon anstormning av män till ammningsmottagningar runt om i landet. Jag tycker inte heller att jämställdhetskampen handlar om ammande män. Och visst kan frågor liknande denna ta udden av frågor som kan är viktigare för jämställdheten. Men varför dessa överord Malin Wollin? Herregud, han medverkar i ett program med Robert Achberg som är känd för att ta upp kontroversiella ämnen i program där människor sitter och skriker åt varandra. För mig handlar jämställdhetskampen om lön, om jämställda förhållanden på arbetsmarkanden, om föräldravänliga företag, om att få vara den jag är och att mina barn inte ska begränsas i sina val på grund av vilket kön de har. Inte om att män ska amma. Så lägg din energi på det som betyder något, Malin Wollin. Engagera dig i orättvisa löner, om skeva förhållanden på arbetsmarkanden eller varför inte i frågan om förtryck av kvinnor runt om i världen, i stället för nonsensfrågor som tas upp av Robert Achberg i TV8.

Jag köper mig tid med familjen

En lång sommarledighet är slut och jag är tillbaka på jobbet. Efter 1,5 års föräldraledighet ska båda barnen in på förskolan och vardagen så som vi ska ha den ska börja fungera.  Det känns både nervöst och skönt på samma gång. Satt igår och planerade veckans matinköp. I Stockholm finns mataffaren.se (coop) ett helt lysande koncept där man kan beställa sin mat och andra varor via nätet och sedan få den hemkörd. Tänkt så mycket det skulle underlätta.  Tyvärr finns inte servicen utanför Stockholm och mataffren.se har heller inga ambitioner att expandera utanför huvudstaden.

Jag och min man har i alla fall tagit steget och bestämt oss för att få hjälp med ständingen. Sex timmar varje månad kommer ett yrkeskunnigt proffs och städar vårt hus. Så skönt och för mig inte ett dugg konstigare än att vi lämnar in bilen på service eller byter om till vinter- och sommardäck på en däckfirma. Dock finns det många, speciellt i mitt parti som tittar snett på den som inte städar själv utan anlitar hjälp. Det är inte OK. Städa ska man göra själv. ” Ingen ska komma hem och ta i min skit” . Det läggs en moralisk  aspekt på frågan om hushållsnära tjänster som inte läggs på andra frågor. Det som slår mig är att det verkar vara mer ”rumsrent” att jag ska gå ner i arbetstid ( läs jag, ingen har frågat min man som han ska jobba deltid). Hur kan det vara så, år 2009?

Idag kan de som använder sig av en hushållsnär tjänst göra avdrag på 50% av kostanden. Av många i mitt parti har detta kallats överklassavdrag. För mig är frågan om avdrag för hushållsnäratjänster som vilken politisk fråga som helst. I en prioritering ska detta avdrag ställas mot andra saker som anses viktiga att proioritera. Om statens pengar tryter och det finns andra saker som prioriteras högre ska de också självklart göras det men inte utan prövning och jämförelse. Vi ska inte säga nej till avdrag för hushållsnära tjänster av moral. Vi ska säga nej därför att vi tycker annat är viktigare. så gör vi med andra frågor och så ska självklart denna fråga också hanteras.

Jag är ingen överklass, långt därifrån. Men jag har ett jobb med oregelbundna tider, precis som min man. Dessutom har vi ingen släkt som kan hjälpa oss i vardagen. När jag är ledig vill jag kunna vara med mina barn. Jag vill inte städa varje ledig stund och jag vill heller inte ägna halva helgen åt städning och halva helgen åt att vara trött efter en veckas jobb och halvhelgsstädning. Alltså väjer vi att köpa tjänsten städning. Vi väljer samtidigt bort något annat. Nya tv-apparater och semsterresor får komma i andra hand för att vi ska få ”piggtid” med familjen, för att få vardagen med familjen att ska gå ihop.