svårt att inte säga något om Utöya

Den här bloggen har fått vila alltför länge. Bloggar vanligtvis på nt.se men kommer fortsättningsvis att lägga upp samma inlägg här som där.

Igår hade vi hösten första partimöte. Ett riktigt roligt och givande möte. Vi diskuterade prioriteringar i kommunens budget. Vad ska vi satsa på och vad ska låta stå åt sidan ett tag.  Listan över satsningar blev bra mycket längre än listan med nedprioriteringar.

På ett första möte efter sommaren är det svårt att låta bli att säga något om det som hände i Oslo och på Utöya. så här sa jag i min inledning till mötet:

Morgonen den 22 juli var en alldeles vanlig morgon. Några av oss kanske hade sovmorgon. Några skulle till stranden, andra fika med svärmor och en tredje kanske skulle gå till jobbet. En helt vanlig dag med massor av olika saker inplanerade. På kvällen den 22 juli var det inte längre någon vanlig dag, då hade en man förblindad av hat slakat ungdomar på en plats som tills den 22 juli var förknippat med glädje, hopp och framtidsvisioner. På kvällen den 22 juli visste vi ännu inte vidden av det som hänt. 70 ungdomar miste livet på Utöya den där dagen i juli. 70 ungdomar som aldrig mer kommer att komma hem, tystade på grund av hat och en snedvriden världsuppfattning.

 

Låt mig vara tydlig. Det var ett politiskt dåd. Han åkte till ett läger och mördade 70 socialdemokratiska ungdomar. Inte till ett scoutläger eller handbollsläger. Till ett socialdemokratiskt läger med socialdemokratiska ungdomar. Han var dessutom inte ensam. Hans åsikter försvaras av många runt om i världen och han fick insipration av andra med liknande åsikter.

 

När tankarna hade sjunkit in, när vi förstått vidden av det som hänt insåg både jag och andra, det kunde ha oss. Många av oss här inne har varit på SSU valläger; bada, solat, pratat politik till långt in på nätterna, träffat den första kärleken eller kanske den stora kärleken även om man just då inte insåg att det skulle bli så. Eller på Bommersvik, nån av de där ljumma sommarkvällarna där allt är möjligt och livet känns enkelt och inspirerande. Det kunde ha hänt där, mitt i vår politiska idyll.  

 

Förutom den uppenbara förlusten för väldigt många familjer som mist sina barn och för AUF som mist sina viktigaste politiska framtidsnamn kan vi också se konsekvenserna på andra sätt. Igår, som en följd av den efterdebatt som förts efter dåden på Utöya och i centrala Oslo om näthat och debattklimat har resulterat i att flera nättidningar ändrat sina policys vad gäller kommentarer på nätet. Om det är rätt eller fel råder det olika åsikter om.

 

Men det handlar inte bara om hatiska anonyma kommentarer på tidningarnas nätupplagor. Det handlar lika mycket om den ton som vi alla politiker har till varandra, på fullmäktigemöten eller i det politiska samtalet någon annanstans. När vi på kommunfullmäktige gör oss lustiga över någon politisk motståndares tillkortakommanden vet vi inte hur det tolkas av dem som sitter framför radioapparaterna och lyssnar, vad den är kapabel till och hur det som vi säger tolkas av dens om enbart drivs av hat.

 

Det har hållits många tysta minuter sedan dåden den 22/7. Många manifestationer där vi alla fått uttrycka vår sorg och vår ilska över att detta kunde hända.

Jag tänker inte hålla ännu en tyst minut. Tystnad har vi haft nog av. Det bästa sättet att hedra offren i Norge är att ta den politiska debatten, respektfullt men också kraftfullt, demokratin måste vinnas varje dag.

 

Inga fler medelålders, vita, svenska män från storstadsregionerna. TACK

Det är mycket män just nu. Juholt utnämnde igår Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesperson. Jag känner inte till Tommy speciellt väl. En gång i forntiden när jag var aktiv i Stockholms läns SSU-distrikt var Tommy ungdomskandidat till EU-parlamentet. Men det var ju som sagt länge sen och mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess. Det spekuleras i media att Anders Johansson, kommunstyrelsens ordförande från Sigtuna också kommer vara en del i staben runt Juholt och hålla i en del ekonomiska trådar. Har inte heller någon större kunskap av honom mer än att han lyckades vinna valet i Sigtuna vilket nog många tog för omöjligt. Dock är det mycket män som det spekuleras kring, dessutom medelålders, vita, svenska män. Från storstadsregioner ska tilläggas. På kongressen var SSU:s ordförande Jytte Guteland uppe i talarstolen och kritiserade partiet för att det är så få ungdomar i partiets högsta beslutande organ. Den yngsta i partistyrelsen är 37 år. Man kan ju ha många åsikter om huruvida man är lastgammal vid 37 års ålder men det är inte det om är poängen i detta inlägg. Jag upplever att SSU missar målet, i alla fall lite grann. Självklart måste vi ha unga personer i beslutande församlingar precis som vi ska äldre eller invandrare eller män eller småbarnsföräldrar, landsbyggdspensionärer eller hippa singlar från storstan eller hundägare eller…Vi ska ha en blandning helt enkelt. Ingen mer än den som är 67 år, har gamla föräldrar som måste ha hjälp vet hur det är. Idag 2011. Den som är 43 idag vet inte hur det är att vara 18 år och gå på gymnasiet just 2011 även om han själv varit 18. Den upplevelsen är unik och dagsfärsk. För att vi ska få in så många aspekter som möjligt i politiken måste ska vi ha en blandning av olika kandidater. Men kanske måste vi då titta på andra ledder än vad vi ofta gör när vi ska sätta samman våra listor eller ”lag” i beslutande församlingar. Jag har en bekant, hon är 10 år yngre än jag men hon har barn i nästan exakt samma ålder som mina. Vi delar massor av erfarenheter som jag inte delar med mina jämnåriga utan barn. Det är inte bara ålder som har betydelse utan också andra delar av livssituationen. Så när nu Juholt ska fortsätta plocka ut sitt lag hoppas jag att han tänker på att ju bredare erfarenheter laget som helhet har ju bättre blir det. Då tas fler aspekter och verkligheter med i diskussionen när framtidens socialdemokratiska politik ska utformas.

I Marschtakt åt vänster

Åter hemma i Norrköping efter en spännande kongress. Nu tar efter en helg med spännande, ideologiska och värderingsmässiga tal den kommunala vardagen vid igen. Skönt. Det är i vardagen i kommuner och landsting som de politiska visionerna blir verklighet. Men den kommunala vardagen kan också vara dramatisk. Igår föll en av ledamöterna ihop under fullmäktigemötet. Tack vare snabba insatser av sjukvårdsutbildad personal bland ledamöterna så överlevde han. Bara ett par minuter tidigare var han uppe i talarstolen och debatterade. Livet är bra märkligt och kasten mellan livets ytterligheter snabba ibland. Att vi socialdemokrater haft kongress var det flera av ledamöterna från andra partier som återkom till igår under kommunalfullmäktigemötet. Mathias Sundin bland andra. Flera gånger pratade han om de vänstersvängar som han nu sett alla ledamöter i det socialdemokratiska partiet göra. Våra inställningar i den politiska debatten var ett tecken på det. Juholteffekten ett faktum. Att handlingarna passerat kommunstyrelsen långt innan Juholt valdes till ordförande för socialdemokraterna glömde han bort i debattens hetta. Kanske säger ett sådant uttalande mer om den som säger det och det parti som han tillhör. Hos oss socialdemokrater är det OK att tycka olika. Det är inte, precis som Håkan Juholt också sa i sitt tal, partiledaren som bestämmer vad alla i partiet ska tycka. Det gör vi tillsammans. Jag tror ju som bekant inte att ett parti är enat bara för att den ena sidan håller tyst. Ett parti, vilket som helst, mår bäst av en bred debatt där olika åsikter bryts mot varandra. Det mår bästa av att vårda sina kärleksfulla kritiker.

Dags att starta diskusisonen om hur samhället ska möta ett modernt arbetsliv

Mina 3 minuter i rampljuset på socialdemokraternas kongress som startar i morgon kommer handla om vardags- och tidsfrågor. Om ett arbetsliv som är anpassat efter alla och om ett samhälle som är anpassat efter hur arbetslivet faktiskt ser ut idag. Jag vill att vi socialdemokrater hittar en politik så att människor, med olika livssituationer, känner att man kan leva, inte bara jobba och stressa och hela tiden försöka trixa för att få arbetslivet och livet att fungera tillsammans.

Vi socialdemokrater har ondgjort oss över det som kallade RUT- avdraget men inte själva hittat något svar till alla de familjer som trixar och fixar för att få vardagen att gå ihop i familjen och där båda föräldrarna faktiskt vill jobba heltid.

Som ett led i mina förberedelser inför kongressen har jag träffat fackförbunden SKTF och kommunal. Jag ville träffa Unionen också men vi hittade ingen tid som passade. De har dock öst material över mig kring frågor om arbetslivet, föräldravänliga arbetsplatser och tjänstemännens gränslösa arbetsmarknad. Tack snälla för bra samtal och spännande texter!

Efter samtalen och efter att ha läst i materialet så har två huvuddelar frammejslats. Dels hur den offentliga servicen såsom skolor, förskolor och kollektivtrafik bättre ska anpassas efter dagens och morgondagens arbetsliv och dels om hur vi som är offentliga arbetsgivare, för det är ju politiker i kommun och landsting, ska vara med och utforma moderna, jämställda och familjevänliga arbetsplatser. I samtalen med SKTF och med kommunal och i materialet från unionen är det tydligt det offentligas servicetjänster inte hängt med i hur arbetslivet faktiskt ser ut i dag. Många arbetsgivare har inte heller hängt med i hur människors liv och förväntningar ser ut och vad man bör göra för att upplevas som en attraktiv arbetsgivare. Tyvärr är många gånger dessa arbetsgivare kommuner eller landsting.

Unionen, kommunal och SKTF ansluter medlemmar som har ganska skilda arbetsvillkor. Kommunals medlemmar jobbar på fasta scheman med få om ens några möjligheter till flexibla arbetstider. SKTF:s och framförallt Unionens medlemmar har friare arbetstider och kan styra sin arbetstid själva men jobbar då å andra sidan ibland ”dygnet runt”. Fram tonar bilden av ett arbetsliv där det är svårt att kombinera familj och karriär och där jämställdheten verkar att försvinna så fort navelsträngen är klippt.

Enligt institutet för arbetsmarkandspolitisk utvärdering så har mammor mer sjukfrånvaro än pappor. Detta beror inte på att kvinnor lättare smittas av allehanda dagisbaciller utan helt enkelt därför att kvinnor finner situationen med huvudansvar för hem och barn och samtidigt försöka göra ett bra jobb på arbetet övermäktig. Man orkar helt enkelt inte. Kvinnor har generellt huvudansvaret för att hämta och lämna på förskolan, kvinnor tar ut den mesta delen av föräldrapenningen, mamman är mest hemma när barnen är sjuka, majoriteten av de som går ner i arbetstid efter att barnen kommit är mamman. 47% av Unionens kvinnliga medlemmar går ner i arbetstid när föräldraledigheten är slut. 8 procent av papporna minskar sin arbetstid.

Visste ni att 30% av kommunals medlemmar inte anser sig kunna jobba heltid på grund av förskolans öppettider?! Snacka om kvinnofälla och ett stort jämställdhetsproblem eftersom de flesta av kommunals medlemmar är kvinnor. Flexibiliteten i förskolan är lika med noll i många kommuner. Många föräldrar ( kvinnor) känner sig skyldiga och som en sämre förälder om de hämtar efter klockan 15.

Samhällets service måste anpassas efter de arbetstider då människor arbetar. Det är självklart ska kommunen erbjuda barnomsorg dygnet runt. Vi måste också se till att politiska beslut hänger ihop. Om kommunen tar beslut om att alla i kommunen ska erbjudas heltid måste beslut följas på andra nivåer också. Kollektivtrafikens tider måste kanske ändras liksom personaltätheten i förskolan. Som arbetsgivare har politiker i kommuner och landsting stora möjligheter att påverka och styra framtidens arbetsliv och till och med gå i täten..

En av de vikigaste arbetsgivarfrågorna anser jag är att erbjuda flexibla arbetstider så att man själv kan styra över sin arbetstid. Den flexibiliteten ska gälla både i början och slutet på dagen men också mitt på dagen. Den som har den typen av jobb ska erbjudas att jobba hemma ibland. Kommuner och landstings måste rekrytera bra chefer och ge dem möjlighet att utvecklas. Det handlar om att rekrytera chefer som själva är småbarnsföräldrar men också att ge cheferna utbildning i hur man skapar en arbetsplats som är bra för alla.

Föräldraledighet och barn får aldrig vara ett problem. Barn är en del av livet för många människor och arbetslivet och samhället måste anpassas efter att både kvinnor och män vill både ha barn och arbeta. Men barn är en kvinnofälla som ger sämre löneutveckling, sämre karriärmöjligheter och lägre lön ( detta gäller också de män som delar lika på ansvar för barnen)

Ingen socialdemokratiskt styrd kommun eller landsting ska någonsin erbjuda så kallade delade turer i exempelvis vården. Det skapar stora problem för den som ska kombinera jobb och familj. Självklart ska alla erbjudas heltid. För många med långa arbetsdagar är möjligheten till en friskvårdstimme oerhört viktig Andra politiska beslut för att få till stånd ett mer modernt och mer jämställt arbetsliv handlar om att styra föräldraledigheten till en tredelning. Men det är inte bara uttaget av föräldraledigheten som är ojämn.

Allt ansvar för barn och hem är ojämt och därför måste arbetsgivare uppmuntra män att vara hemma när barnen är sjuka och erbjuda smidiga lösningar för både män och kvinnor som har små barn. Föräldraförsäkringen måste bli mer flexibel och möjliggöra att man kan gå in och ut och ta fler än tre föräldraledighetsperioder under ett år. Det finns massor med spännande saker som man kan diskutera för att skapa ett modernt arbetsliv och ett samhälle som kan möta upp arbetslivets krav. Jag hoppas att jag kan bidra till att starta en sådan debatt.

Min inledning till årsmötet

Idag hade vi sossar i Norrköping årsmöte. Ett roligt och välbesökt årsmöte där vi diskuterade både framtid och dåtid.

I min inledning till årsmötet sa jag:

Välkomna till årsmötet alla förnyare, alla traditionalister, alla högersossar och alla vänstersossar. Välkommen alla betongsossar, gråsossar och ungdomsförbundare. Välkommen alla fackliga. Kort och gott välkommen alla socialdemokrater.

Det är ungefär ett år sedan jag stod här och tackade er för förtroendet att få leda arbetarekommunen.

Det har varit ett turbulent år för oss socialdemokrater. Nationellt gjorde vi det sämsta valet i mannaminne och får tillbringa ytterligare fyra år i opposition. Vi har sett en partiledare och en partisekretare gå och två nya komma i deras ställe. Vår interna process efter katastrofvalet har i medierna spelats upp för öppen ridå och vi har inte riktigt förstått att öppenhet och medier som tränger sig nära är en del av det politiska livet numer. Idag finns inte längre samma filter av tidningar eller radioredaktioner mellan mig och mottagaren. Jag kan själv skriva och tycka precis vad jag vill på min blogg eller twitterkonto och ingen kan stoppa eller redigera mig. Alla har datorn med sig i telefonen dygnet runt och kan snabbt kommunicera med hela världen nästan vart man än är.

I Norrköping sitter vi kvar vid makten. Med minsta möjliga marginal innehar vi tillsammans med vänstern och miljöpartiet majoritet. Vi ska idag på årsmötet diskutera den valanalys som gjordes efter valet och det finns mycket i den som måste få avtryck i framtidens diskussion i arbetarekommunen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. År 2014 har vi socialdemokrater i Norrköping  ensamma eller tillsammans med andra suttit vid makten oavbrutet i 20 år. Vår största utmaning är att visa att vi också efter 2014 har något att ge. Att vi lika oförtrutet som alltid har aktuella idéer och är i ständig opposition mot orättvisor. Vi måste nu och varje dag visa att vi drivs av ideér och viljan att förändra.

Vi måste likt partiet nationellt hitta vår röda tråd, våra idéer och vart åt vi vill. Sitter vi i majoritet är det annars lätt att gräva ner sig i frågor om hål i vägen, mat i skolan eller mer pengar till  kulturprojekt. Allt viktigt och relevant.  Men vi måste orka det andra också. Där har partiorganisationen en viktig roll. Men där får å andra sidan passa oss så att inte vi gräver ner oss i form och sak.

Jag roade mig med att läsa mitt tal till årsmötet 2010. Jag tackade för förtroende och gav alliansen en del kängor. Men jag gav också oss själva och mig själv ett antal kängor.  Att läsa gamla texter kan vara roande men också vemodigt. Jag sa att det var hög tid att sluta med intern kritik i partiet och ge sig ut på gator och torg och bekämpa alliansens politik. Vi tog debatten i Norrköping men den interna kritiken, den icke konstruktiva kritiken, för kritik som riktas framåt är bra, den har snarare ökat än minskat.

Och när läser mitt tal blir jag frustrerad över att vi inte hunnit med speciellt mycket av det som jag slog fast i mitt första tal som ordförande.

Jag ville bli mer öppen, mer föräldravänlig och mer modern. Vi har kommit ett litet steg på vägen men det finns mycket kvar att göra.

Mycket handlar inte bara om de beslut som tas utan också om de människor vi väljer till olika uppdrag. Vi måste välja människor till olika uppdrag som kan vara förebilder. Som vågar säga att man prioriterar barnen eller brukshundsklubben istället för ännu ett ”måstemöte” i Rådhuset. Lasse har nästan gjort palatsrevolution i rådhuset då han dragit ner på antalet interna möten till förmån för att vara ute och träffa norrköpingsborna mer.

Vi måste ha förebilder som kräver framförhållnig när möten ska bokas för att man inte kan skaffa barnvakt med några timmars varsel. Här vill jag säga skärpning till er heltidspolitiker. Tänk på att de ni ”jobbar med” är fritidspolitiker och har ett annat liv än ni. Politiken är en kanske ibland en ganska liten del av livet. 

.

Vi ska också välja människor så att vi får en helhet, så att så många aspekter av livet och tillvaron som möjligt är representerade bland våra socialdemokratiska politiker. Vi behöver representeras av den som bor i stan och på landet eller i villa området eller miljonprogramsområdet. Gamla, unga, 35 åringar med barn,18 åringar som spelar nätpoker eller 80åringen med många vänner som har behov av äldreomsorg och sjukvård. Vi måste representeras av den som vet hur det att jobba tills kroppen säger ifrån men också av den som har en lång högskoleutbildning eller den som sliter i vård eller omsorgen till en alldeles för låg lön. Kort sagt. Vi blir ett bättre parti om vi är många olika personer som representerar oss.

Jag ska inte utvärdera mer idag. Jag ska inte avgå idag så än har jag tid på mig att göra alla de förändringar som jag hade som mål när jag tillträdde.

Det viktigaste är att vi alltid har högt i tak och har en spännande och utvecklande debatt där olika åsikter bryts mot varandra, där arbetarekommunen ständigt är levande och modern.

I efervalsdebatten är det många som säger att partiet ska vara mer modernt och förnya sig men få säger vad denna förnyelse ska vara. Förnyelse kan vara att förstatliga allt eller säja ut, allt beroende på utgångsläget.

Få människor kan nog ha en helhetsbild men alla kan ha en liten bit av vad man vill med det socialdemokratiska partiet som tillsammans bildar en helhet.

Jag anser att vi måste prata jämställdhet igen. Både den representativa jämställdheten men också praktisk jämställdhet. Hur ser vi deltidsarbeten, på fördelningen av uttaget av föräldraförsäkringen, om låga löner i kvinnodominerade yrken och hur vi som har uppdrag i offentliga organ ska agera som arbetsgivare.

Vi måste prata om hur vi ska få pigga 60-åringar att jobba lite länge istället för att börja resa eller spela golf och vi måste se till att vi har ett arbetsliv som gör att andra orkar att överhuvudtaget jobba tills de är 60.

Vi måste prata om politik utifrån individen och dess vardag. Ofta pratar vi socialdemokrater om systemen i stället; om barnbidrag, socialföräsäkringar och maxtaxa. Prata individ och prata vardag.

Jag vill att politiken ska ta sin utgångspunkt i människors tid och människors vardag..

Hur ska vi jobba och hur mycket. Vissa människor har inget jobb och andra jobbar jämt och är aldrig lediga. Hur ska framtidens arbetsmarknad se ut.

Vi behöver ha en förskola som är öppen på tider då människor jobbar, vi måste ha en äldreomsorg som inte ställer krav på att anhöriga ( kvinnor) förväntas ta en stor del av ansvaret

Kollektivtrafiken måste gå där människor bor och på tider då folk åker.

Vi måste prata om välfärden och välfärdens gränser. Vad ska samhället erbjuda och vad ska jag själv betala.

Styrelsen har i ett förslag till årsmötet gett några punkter om vad vi ska jobba med under nästa verksamhetsår. Ett sådant förslag är ett frihetsår. Vi socialdemokrater måste prata om frihetsbegreppet. Vi måste ta tillbaka begreppet. Frihet handlar inte moderaternas frihet, att släppa allt fritt, att avreglera och sälja ut. Den socialdemokratiska friheten handlar om möjligheter. Möjlighet att utbilda sig. Utbildning är nyckel till så mycket frihet och till så många möjligheter.

Frihet att kunna ta det jobb man vill. Att jobba heltid för att man vill. Att välja vilken mat man vill äta och när man vill äta även när man själv inte lagar maten.

Frihet att utifrån sina förutsättningar välja att leva just det liv som jag vill.

Frihet att välja skola, för alla. Frihet att delta i en förening eller att inte delta.

Det finns många aspekter på frihet som vi socialdemokrater behöver lyfta

Jag ska säga några ord innan jag slutar om partiledarvalet.

Jag har varit missnöjd. Det ska sägas. Jag ville ha en annan kandidat. Jag har varit tydlig med det. Detta har jag också fått kritik för. Det finns de som säger att nu måste vi hålla ihop och visa enighet och sluta bråka internt.

Till dem vill jag säga. Man ska aldrig bråka för bråkandets skull. Men jag vill aldrig någonsin vara med i ett parti där jag, om jag har en annan uppfattning än majoritetens förväntas vara tyst. Det är osunt och driver knappats det här partiet framåt. Ingen ledare blir bättre av att alla som finns runt omkring står och bockar och håller med. Så utvecklas man inte som person och så utvecklas inte det här partiet. Men. Det är en skillnad på att vara kritik bara för att det blev fel person på fel plats. Där har jag gjort fel. Jag finns själv i sammanhang där jag får kritik bara för att jag är jag. För att andra tycker att jag är fel person på just den posten. Man är inte kritisk för det jag säger eller inte säger. Man är kritisk för att jag är fel. Ibland kan det vara bra att smaka på sin egna beska medicin. Jag har varit kritisk mot Håkan Juholt utan att egentligen veta vad han står för. Nu ska han och den nya ledningen få presentera sitt program, vart de vill ta det här partiet.  Jag vill  vara med och utveckla det här partiet. Jag kommer säga vad jag tycker och komma med andra förslag om jag tycker det som sägs är fel. Jag kommer att vara en av de där kärleksfulla kritikerna som Mona Sahlin pratade om. För det är mitt parti och ert också. Och det hoppas jag att ni också är kärleksfulla kritiker. Mot den nationella politiken och mot politiken och partiet här i Norrköping.

Tack!

Tråkig felcitering

I

I dagens NT kan man läsa om en rad socialdemokrater som uttalar sig om valet av ny partiordförande. En av dessa socialdemokrater är jag. På min blogg har jag fört ett resonemang om att vi socialdemokrater inte har diskuterat de så kallade vardagsfrågorna. Hur människor ska känna att de får mer tid över förutom att jobba och stressa. Jag uppfattar att alliansen har varit bättre på att koppla många frågor till människors vardag, det så kallade livspusslet, medan vi socialdemokrater har pratat system.

NT journalisten ställde frågor kring detta när han intervjudade mig. Jag sa då att jag tror att väljarna UPPFATTAR det som att alliansen har en bättre politik just för de här vardagsfrågorna. Frågor som gör att människor känner att livet hänger ihop. Jag gav också exempel på saker som påverkar människors vardag.

I artikeln idag kan man läsa att jag skulle ha sagt att jag anser att alliansen har en bättre politik för kollektivtrafik och förskola. Självklart tycker jag inte det. Däremot tror jag att väljarna tyckte att alliansen var bättre på att prata om människors vardag än vad vi socialdemokrater var.

Det är mitt parti också

Valberedningen har lämnat sitt förslag. Klädd i svart och med en bister uppsyn klev valberedningens ordförande Berit Andnor fram inför tv-kamerorna och meddelade dels att processen om att hitta en ny partordförande varit oerhört öppen och dels att man nu föreslår Håkan Juholt som partiordförande och Carin Jämtin som partisekreterare. Det enda nya på den presskonferensen var väl att någon i partiet fortfarande anser att processen varit öppen. Kandidaterna var kända sedan flera timmar. Jag känner mig besviken. Det ska jag vara ärlig att säga. Jag hade hoppas att partiet skulle få en ordentlig förnyelse och den förnyelsen anser jag att Mikael Damberg står för. Nu får vi en traditionell socialdemokrat som i en bok uttryck sig att han är ”satans trött på all nästa religiös predikan om förnyelse” .Förnyelse kan vara mycket men en del i förnyelse kan vara att våra företrädare känns nya och andas något annat, vill något annat, vill mer och längre. Det känns heller inget bra att Juholt var en av de mest drivande i att på ett ganska fult sätt få bort Mona. Han har till skillnad mot alla de andra som förekommit i debatten uttalat sig om processen och också om olika personer. Så agerar inte en ledare som tänker sig vara enade för ett djupt splittrat parti. Nä, valet av Juholt känns som en stor kompromiss när alla andra kandidater hade blockerats av någon annan. Och det var just det vi inte skulle ha den här gången, en kompromisskandidat som alla ställer upp på lite halvhjärtat. Ryktesvägen har jag hört att valberedningen uppmanat partidistriktens ordföranden att se till att vi alla nu ställer upp bakom den förslagna kandidaten, det vill säga om vi ska tala klarspråk, inte kritisera kandidaterna. Men det är mitt parti också. Jag har också rätt att säga vad jag tycker om mitt socialdemokratiska parti. Berit Andnor sätter inte dagordningen för vad jag ska säga och göra. Dessutom, det är öppenhet att säga vad man tycker. Öppenhet på riktigt inte den öppenheten som Berit Andnor förespråkar. Jag är också oroad för att Juholt inte heller enligt rykten anser att det är viktigt att prata om de så kallade vardagsfrågorna, hur människor i olika skeden av livet och med olika typer av yrken ska få livet att innehålla mer än jobb och stress. ”Det har vi väl alltid pratat om” sa Juholt i en intervju för ett tag sedan. Nä det har vi inte. Vi pratar väldigt sällan om de frågorna. Väljarna ansåg att alliansen och inte socialdemokraterna hade en politik för deras vardag. Alltså har inte väljarna upplevt att vi pratat om de här frågorna. Jag hoppas att jag har fel, jag hoppas att Juholt kan locka tillbaka stora grupper som gått från socialdemokraterna till främst moderaterna.

skit i partimötet

Igår aviserade Ibrahim Baylan sin avgång som partisekreterare för socialdemokraterna. Avgången var väntad. Dels därför att han efter förra årets praktförlust är ordentligt ifrågasatt i partiet och dels därför att allt tyder på att den nya partiledare blir en man och då kan vi inte ha en man också som partisekreterare. Säkert var Baylan tvungen att avgå under galgen men det finns ändå några saker som han tar upp i sitt avgångsbrev som är väldigt relevanta, inte bara för Ibrahim, utan för hela det socialdemokratiska partiet. I sitt brev skriver han två saker som jag fastnade extra för: 1) Efter tre val och snart två kongresser väljer jag att lämna uppdraget som partisekreterare. Motiven är flera. För det första, och kanske den viktigaste utgångspunkten för partiet, är att jag vill medverka till att vi får en jämställd partiledning. Vi ska i partiets ledning ha en kvinna och en man. För ett feministiskt parti är det en självklarhet. Jag delar hans uppfattning att vi måste ha en jämställd partiledning. Allt annat är otänkbart. Det gäller andra poster också. Fördelningen av platser i partistyrelsen men också ledningsuppdrag i vårt parti ute i kommuner och landsting, likväl som i arbetarekommuner och partidistrikt. Jämställdheten behövs därför att vi måste ha olika perspektiv i politiken. Ingen man i världen vet hur det är att vara 18 år och tjej och eller 58. Det vet bara den som är där själv. Perspektiven, som jag ska återkomma till i det andra som jag tänkte på i Baylans brev, är viktiga. Och vi ska vara ärliga. Det ser inte så jäkla bra ut när det gäller den representativa jämställdheten. Här har vi just nu mycket att göra. I Östergötland är ordföranden man, ombudsmannen man, oppositionsråden i landstinget är båda män, gruppledaren i Östsam är man. Inget fel på dessa män. Absolut inte, de är alla duktiga politiker som är oerhört viktiga för vårt parti. Tittar vi på andelen kommunalråd och ordföranden i arbetarekommunerna ser det lite bättre ut men inte mycket. I den region där Östergötlands partidistrikt ingår är alla ordförande och alla ombudsmän män! Det är inte OK. Inte alls OK. Viktiga perspektiv går förlorade. Baylans motivering till sin avgång måste innebära att vi diskuterar den representativa jämställdheten också när det gäller partiuppdrag ute i landet. Det andra jag reagerade på i hans brev var: Till sist, det viktigaste motivet för mig. Jag har två barn på ett och fyra år. Och för barn är det bara närvaro som räknas. Om jag fortsätter som partisekreterare skulle det kräva minst tre år av total närvaro i partiet. En partinärvaro som utan tvekan är nödvändig för att vi ska kunna komma igen som parti. Och är man, som jag är, inte säker på att kunna göra en 150 procentig arbetsinsats i ytterligare tre år så är det mest schyssta att lämna uppdraget och ge någon annan möjlighet att göra det viktiga jobbet. Med andra ord, jag ser det som uteslutet att kunna kombinera den viktiga livsuppgiften att vara en närvarande pappa med att kunna göra ett fullgott arbete som partisekreterare. Vad kräver vi av våra ledande företrädare? Fullständig närvaro under tiiden som uppdraget pågår? Läser vi Baylans ord innebär det att de som väljs på kongressen den 25 mars inte kan någon annan att ta hänsyn till än sig själv. Arbetet i partiet ska vara ett kall 24/7, 365 dagar om året. Jag håller inte med. Jag tror istället att våra företrädare, både i partiledning men också runt om i landet vinner på att vara helt vanliga människor. Många gånger är det bättre för partiet och politiken att följa med sonen på handbollsträning eller mamma på bridge än att sitta av ännu ett av alla ”måstemöten” i stadshuset eller partföreningen. Politiker ska vara befolkningsföreträdare då måste man väl också göra saker som befolkningen gör; spela golf, gå på brukshundsklubben, babysim eller vad det än må vara. Och återigen kommer perspektiven in. Om man inte kan vara ledare och samtidigt småbarnsförälder kommer oerhört viktiga perspektiv att gå förlorade. Jag har hört de politiker som säger ”men ta en paus när barnen är små och kom tillbaka till politiken sen” Jag håller inte med. Ingen vet hur det är att just här och nu vara 40, ha tre små barn i förskola och skola och hur den vardagen ser ut. Det vet bara den som lever det livet just här och nu. Den personen har ett av många viktiga perspektiv att tillföra politiken. Därför måste också partiet och politiken göra det möjligt för den som har barn att ta ett aktivt ledarskap inom politiken. Det kan handla om på vilka tider man lägger möten, om sluttider, om vilka krav vi ställer, måste ledaren vara med på alla möten, vilka möten är viktiga osv. Det socialdemokratiska partiet måste bli ett modernt parti också i praktisk handling. Det handlar om att ha en representativ jämställdhet men också om att göra det möjligt för olika människor med olika livssituationer att kunna ta ledande uppdrag. Det finns ingen mall för hur det måste vara för en ledare inom socialdemokratin. Alla gamla sanningar kan vädras ut och omprövas.

Kom igen nu valberedningen

Ännu en kall torsdag och ännu en dag närmare extrakongressen utan att valberedningen kommit ut med något eller ens några förslag till partiledare. Enligt media, vars sanningshalt man så klart ska ta med en nypa salt, så blockerar de olika partidistrikten varandras kandidater. Man säger mer nej än ja verkar det som. Valberedningen ska lämna ett förslag som alla kan ställa upp på. Vi kommer inte att gå till votering. Den kandidat som valberedningen föreslår, den kandidaten blir det. Så har det i alla fall varit så länge jag minns när socialdemokratiska partiordföranden ska väljas. En illa dold enighet. För om något har visats i den här processen efter valet så är det att vi inte är eniga i vårt parti. Vi har olika åsikter om politiken, idéerna bakom och om vilken väg vi ska in i framtiden. Självklart har vi också olika uppfattningar om vem som ska leda partiet in i denna än så länge okända framtid. Å tack och lov för det. Problemet är inte oenigheten utan alla de som försöker kväsa kritiska röster och som försöker hävda att vi är eniga. Att genom tystnad och ”locket på” försöker visa upp en bild av ett enigt parti. Den tiden ör förbi. Medlemmar i politiska partier precis som all annan helt vanlig ”allmänhet ” har idag alla möjligheter att utan spärr mellan sändare och mottagare skriva precis vad han eller hon vill. Dessutom anar jag ett visst uppror mot slutenheten inom socialdemokratin vilket också säkert gör att en del personer gärna läcker lite extra till media. Vi säger att vi ska vara öppna men visar upp motsatsen.

Det är 22 dagar kvar tills kongressen inleds och en ny partiordförande ska väljas. Det är ett helt nytt liv som den personen ställs inför. Den har mindre än 20 dagar på sig att ställa om  från ett relativt fritt liv till ett liv med livvakter och ökad säkerhet för hela familjen. Blir det som jag vill väljs Micke Damberg. Han har ganska små barn. De ska ha 20 dagar på sig, kanske mindre, att ställa om till en helt ny vardag. Så kom igen nu valberedningen. Ta fram en kandidat och i värsta fall låt oss rösta om den. Ingen tror på allvar att vi är eniga i alla fall. Enighet är inte ens i varje läge något eftersträvansvärt. En organisation som visar på många sidor visar också att den är öppen för kreativitet och för att utvecklas och ta till sig nya idéer.

Min kandidat vill!

Jag har varit kritisk mot processen i mott parti, att ingen av de som figurerar i namndiskussion om att bli ny partiledare kliver fram och säger JAG VILL. Men i går hände något. På sin Facebookstatus skriver min kandidat, Mikael Damberg:

 ” till alla er som mailat eller FBat om att ni vill se mig som ny partiledare och undrar om jag vill och ställer upp. Jag vill verkligen vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver. Hur jag bäst kan göra nytta och vilken roll jag kan spela är det andra som får avgöra.”

Tack Micke för att du kliver fram och för att du vill. Jag vet att du är rätt person för att vända det här partiet från kris och dåligt självförtroende till nydaning och framtidstro. Mikael Damberg har visat att han är en person med ledaregenskaper som vågar och vill ta ansvar. När RUT-debatten rasade som mest i vårt parti och de flesta av oss grävde ner oss i skyttegravar och stred för vår åsikt klev Micke fram och lanserade en kompromisslösning med ett RUT för små barnföräldrar och äldre. Man kan tycka vad man vill i själva sakfrågan men hanteringen av frågan visar på ledarskap och viljan att hitta lösningar.

En annan fråga där Mikael visat ledarskap är frågan om betygen där han tillsammans med regeringen hittade en lösning på betygsfrågan som ger arbetsro i skolan och är en lösning som håller även vid ett regeringsskifte. Det är en sådan ledare jag vill ha, en som inte räds att ha åsikter i svåra frågor men som också ser möjligheter där andra kör fast.

Tack Mikael för att du vill.